Incitamentsstrukturen Hierarki Statsmakten Maktbalans Spontan ordning Fri sammanslutning Ömsesidig hjälp Ickevåld Direkt aktion Möjligheternas fönster
Ett ramverk för en fri värld
Den grundläggande utgångspunkten
En fri värld kan inte börja med en färdig ritning. Att utforma ett enda system för alla och sedan påtvinga dem det uppifrån skulle återskapa just den struktur som friheten är tänkt att övervinna.
Utgångspunkten är därför inte en föreskriven samhällsmodell, utan ett ramverk för att bedöma relationer, institutioner och metoder för förändring.
Detta ramverk syftar till att främja självbestämmande: förmågan att forma sitt eget liv utan att underställas strukturer som gör det möjligt för andra att förtrycka en.
Vårt mål är strukturell klarhet:
Vad är den verkliga källan till världens problem?
Incitamentsstrukturen
För att besvara den frågan måste vi först förstå incitamentsstrukturen.
Ett incitament är varje omständighet som ger en person eller grupp ett skäl att handla.
Det första incitament man kanske tänker på är pengar, men pengar är bara en form. Människor drivs också av trygghet, tillhörighet, erkännande, ömsesidighet, självrespekt, skaparglädje och medkänsla.
En incitamentsstruktur är det maskineri av belöningar, bestraffningar, risker, möjligheter och begränsningar som styr beteenden genom att göra vissa handlingar fördelaktiga och andra kostsamma. Den beskriver vad ett system uppmuntrar i praktiken, oavsett vad dess regler eller de som kontrollerar det säger sig värdesätta.
Belöningssystem
Centraliserade maktstrukturer belönar jakten på makt, pengar och kontroll. De gynnar i oproportionerligt hög grad dem som är mest benägna att söka makt, eftersom centraliserad kontroll ger dem ett större övertag gentemot alla andra. ༆
Folk kallar detta ”korruption”, men resultatet är inte fristående från systemet. De som utnyttjar centraliserad makt belönas av den, medan institutionerna de kontrollerar skyddar dem från att ställas till svars.
Incitamentsstrukturen kommer först som den djupare grundvalen. Hierarkin tar fast form där koncentrerad makt belönas och vägran är kostsam, och bevarar sedan den struktur som frambringade den.
Hierarki
En hierarki är en pyramidformad organisation som underordnar en individ eller en kollektiv enhet under en annan. Det är en rangordnad organisation där skillnader i rang motsvarar nivåer av auktoritet (det vill säga rätten att befalla dem som står under en och skyldigheten att lyda dem som står över en).
I politisk bemärkelse innebär hierarki en social struktur av befallning och lydnad. Tidigare incitamentsstrukturer skapade de hierarkier som finns i dag; hierarkin omformar sedan dessa incitament så att den återskapar sig själv.
En organisation blir inte hierarkisk bara för att rollerna skiljer sig åt eller består över tid; hierarkin börjar när rollerna stelnar till auktoritet och en skyldighet att lyda.
Rådande förhållanden gör hierarki möjlig när kontroll över mat, mark, trygghet, arbete, lag, information eller våld ger den ena parten ett övertag gentemot den andra.
Hierarkin formaliserar detta övertag till erkänd auktoritet, varaktiga rangskillnader, befallningar och en skyldighet att lyda. Exploatering kan uppstå när övertaget stelnar till ett fortlöpande anspråk på en annan människas lydnad.
När hierarkin väl har etablerats är den dock inte längre bara ett resultat av incitament – den blir en mekanism som skapar incitament. Den belönar dem som samlar på sig auktoritet och lyder strategiskt. Den bestraffar vägran, gynnar personligheter som lämpar sig för att befalla och återskapar de förhållanden som motiverar dess fortlevnad.
Att förstå incitamentsstrukturer och hierarki blottlägger de maktstrukturer som dominerar vår värld och det förtryck de skapar.
Auktoritet
Auktoritet är ett socialt legitimerat anspråk som ger en individ eller institution rätten att befalla, kräver lydnad och ser till att befallningarna kan genomdrivas med våld.
Auktoritet är inte detsamma som makt. Makt är förmågan att handla, övertyga, göra motstånd, hjälpa eller skada. Auktoritet gör makt till ett rättighetsanspråk.
Expertkunskap kan ge vägledning och ledarskap kan föreslå en riktning, men ingetdera ger någon rätten att härska. Auktoritet uppstår när vägledning blir bestämmanderätt och vägran blir olydnad.
Auktoriteten behöver inte ständigt använda våld, eftersom hotet redan är inbyggt i institutionen. Den som vägrar kan förlora sin inkomst, bostad, ställning, tillgång till resurser eller frihet, eller i slutänden utsättas för våld.
Det är detta som får auktoriteten att framstå som fredlig. Befallningen blir normal, lydnaden förväntas, och bestraffningen blir ett legitimt upprätthållande av ordningen.
Auktoriteten ger hierarkin dess sociala legitimitet och gör det möjligt för dominansen att fortgå utan att dess våld ständigt blottläggs. ༆
Statsmakten
Statsmakten är en särskild institutionell form av hierarki: en centraliserad organisation som gör anspråk på auktoritet över en hel befolkning och ett territorium, hävdar monopol på legitimt våld, stiftar bindande lagar, tar ut skatt och framtvingar efterlevnad genom domstolar, polis, fängelser och militärt våld.
Argumentet att människor är för våldsamma och opålitliga för att leva utan härskare slår åt båda håll. Härskarna är samma bristfälliga människor, med skillnaden att de kontrollerar arméer, fängelser, övervakning, beskattning och lagstiftning. Koncentrerad makt tyglar inte det värsta hos människan. Den ger det större räckvidd och skyddar det från ansvar.
Om människor är farliga är lösningen inte att ge ett fåtal av dem makt, auktoritet och kontroll över miljontals andra. Misstro är ett argument för att decentralisera och sprida makten, så att ingen individ eller institution kan påtvinga stora delar av befolkningen sin vilja.
Att välja vem som utövar auktoritet är inte detsamma som att välja om man ska fortsätta vara underställd den.
Begränsningar för härskare kan hålla dem tillbaka, men deras verkan kommer från förmågan att utmana makten, inte från härskarens anspråk på lydnad. En fortlöpande rätt att befalla medför ytterligare en fara: den som blir utmanad kan bestraffa vägran och kontrollera de resurser som behövs för att göra motstånd.
En fri värld utlovar inte ett slut på skada, konflikter eller mänskliga misstag. Spridd makt medför risk för splittring och bristande samarbete. En institution med auktoritet kan ändå samordna eller hålla tillbaka en annan makt; dessa förmågor är skilda från den auktoritet institutionen gör anspråk på.
Auktoritet motverkar inte dessa risker; den förstärker följderna av mänskliga misstag genom att öka deras räckvidd, påtvinga alla som lyder under den följderna och skydda de beslut som orsakar dem från korrigerande återkoppling.
Även nödvändigt skydd kan göra människor beroende av den som tillhandahåller det. Den som står för skyddet kan sedan använda beroendet för att försvara en fortlöpande rätt att befalla.
Dominans löses inte genom att en makt får sista ordet bara för att den kan hålla tillbaka en annan. Den begränsas genom att ingen makt får sista ordet. Varje makt som kan hålla tillbaka andra måste själv kunna möta motstånd; annars blir motvikten nästa form av dominans. Följ den principen konsekvent, och skyddet ligger i själva balansen. Ett fortlöpande anspråk på att befalla skapar inte motvikten; det skapar en asymmetri som maktbalansen ständigt måste hålla i schack.
Att avvisa auktoritet innebär att behålla samordning och förmågan att sätta gränser utan att ge någon ett fortlöpande anspråk på att bestämma över dem som måste bära följderna av den personens misslyckanden.
Idén om en fri värld avfärdas ofta som utopisk. Ändå vilar det nuvarande systemet på det verkligt utopiska antagandet: att felbara människor kan hållas tillräckligt i schack samtidigt som de anförtros makt, auktoritet och kontroll över hela befolkningar.
Problemet är inte bara att fel person för närvarande sitter på tronen. Problemet är att det över huvud taget finns en tron.
Beskattning
Tvång är användning av eller hot om våld, bestraffning eller berövande för att få någon att handla mot sin vilja eller hindra personen från att handla fritt.
Beskattning är ett uttag av resurser med tvång under hot om bestraffning.
Statsmakten kräver resurser av människor oavsett om de samtycker till att lämna dem. Vägran avslutar inte relationen. Den utlöser påföljder som genomdrivs med statens tvångsmakt.
Detta skiljer beskattning från frivilligt utbyte. Ett frivilligt utbyte förutsätter en faktisk möjlighet att avstå. Beskattning erbjuder inte den möjligheten.
Beskattning skiljer också beslutet från kostnaden. Statsmakten kan använda resurser utan att beslutsfattarna själva bär hela kostnaden, eftersom den kan fördelas över en befolkning som inte fritt kan dra tillbaka sitt stöd.
Krig visar denna mekanism tydligt. De som beslutar om krig finansierar inte personligen hela kostnaden. Statsmakten tar resurser från miljontals människor, också från dem som motsätter sig själva kriget, vilket låter ett fåtal beslutsfattare förfoga över resurser för våld utan samtycke från dem som tvingas tillhandahålla dem.
Statsmakten skapar inte dessa resurser oberoende av den befolkning den styr. Beskattningen ger den fortlöpande tillgång till frukterna av människors arbete utan att kräva fortlöpande samtycke. ༆
Frågan går därför djupare än hur mycket skatt som tas ut. Beskattningen slår fast principen att en institution kan göra anspråk på en del av en annan människas arbete utan hennes samtycke.
Maktbalans
En maktbalans är ett tillstånd där makten är tillräckligt spridd för att ingen individ eller institution ska kunna påtvinga andra sin vilja utan att möta verkligt motstånd, alternativ eller kostnader.
Balans betyder inte att alla har samma styrka, resurser, kunskap eller inflytande. Dessa skillnader behöver inte försvinna. Frågan är om skillnaderna kan bli så stora att de gör vägran meningslös och stelnar till auktoritet.
En maktbalans vänder på detta incitament. När människor behåller förmågan att göra motstånd, dra sig ur, organisera om sig och tillgodose sina behov genom alternativ, blir dominans svårare att etablera och dyrare att upprätthålla.
En fri värld förutsätter därför inte att människor av naturen är goda eller pålitliga. Den förutsätter att vi skapar förhållanden där ingen har tillräckligt koncentrerad makt för att härska över alla andra. Incitamentet att utnyttja andra kan finnas kvar, men förmågan att göra det kan begränsas av andras makt att göra motstånd. ༆
Detta kräver att makten decentraliseras och fördelas tillbaka till individer och grupper som sluter sig samman frivilligt. Självbestämmande och självförsörjning är viktiga eftersom beroende ger ett övertag. Om en institution kontrollerar livets nödvändigheter blir friheten att vägra den till stor del symbolisk.
Samma prövning gäller utanför politiken, även när kontrollen är privat. Ekonomiska relationer kan bli hierarkiska när kontroll över mark, bostäder, arbete eller andra nödvändigheter ger en part tillräckligt stort övertag för att göra vägran kostsam och förvandla beroende till en skyldighet att lyda.
Självförsörjning betyder inte isolering. Människor kan förbli djupt ömsesidigt beroende och samtidigt ha många olika källor till mat, energi, kunskap, kommunikation, stöd och samarbete. Ju fler alternativ som finns, desto svårare blir det för en enskild institution att göra sig så oumbärlig att den kan befalla alla andra.
En maktbalans verkar därför i två riktningar samtidigt. Den upplöser befintliga hierarkier genom att minska de beroenden och maktkoncentrationer som bär upp dem, och motstår hierarkins återkomst genom att hålla makten spridd, alternativen tillgängliga och vägran möjlig.
Det finns ingen garanti för att nya maktkoncentrationer aldrig uppstår. En sådan garanti skulle kräva en annan auktoritet med tillräcklig makt för att genomdriva den. Målet är i stället att förhindra att maktkoncentrationer blir bestående och omöjliga att undkomma.
Makt kan förskjutas, samlas och skingras. Det viktiga är att den förblir möjlig att utmana.
En oumbärlig tjänst kräver inte en härskare som inte går att ersätta. Även när själva tjänsten inte kan dupliceras kan den som har kontrollen fortfarande ersättas, om utrustningen, kunskapen, förnödenheterna och stödet som behövs för att driva den är tillgängliga utanför en enda leverantör. Då kan kontrollen byta händer utan att människors tillgång till det de behöver avbryts.
Tillförlitligt skydd kräver en varaktig försvarsförmåga, inte en permanent rätt att befalla. Den förmågan kan vara fördelad mellan oberoende sammanslutningar, så att ingen beskyddare kontrollerar det stöd som behövs för att göra motstånd mot den.
En fortlöpande rätt att befalla förändrar relationen: vägran kan i sig bli skäl för bestraffning, vilket låter beskyddaren genomdriva sina egna krav mot motstånd. Skyddet blir svårare att utmana när beskyddaren också kontrollerar medlen för att utmana det.
En sund maktbalans är beroende av och stärker krafter som motverkar maktkoncentration. Där alternativ, konkurrens, motstånd och nya sammanslutningar förblir möjliga motverkar de ytterligare koncentration.
En varaktig maktbalans stärks genom utbildning som sprider kunskap och förmåga, möjligheter som håller alternativ öppna och avskräckning som höjer kostnaden för dominans. När konflikt uppstår ger skiljeförfarande, rehabilitering, återställande och möjligheten att gå skilda vägar sätt att hantera skada och oenighet utan att göra en tvist till grund för permanent auktoritet.
Syftet är inte bara att begränsa dominans, utan att frigöra mänsklig potential och människors okuvliga förmåga att göra motstånd mot att reduceras till lydnad.
En fri värld är möjlig bara där en maktbalans bevarar självbestämmandet och hindrar en individ eller institution från att på systemnivå påtvinga andra sin vilja.
Spontan ordning
Spontan ordning är en betydande samordnande kraft där decentraliserade förhandlingar, utbyten och företagsamhet samverkar och skapar storskalig samordning utan någon medveten plan eller uttalad gemensam ritning för social eller ekonomisk utveckling, eller i en omfattning som överstiger vad en sådan plan skulle kunna åstadkomma.
Mycket av ordningen omkring oss växer redan fram på detta sätt. Ingen utformade språket som ett fullständigt system. Det uppstod genom att otaliga människor kommunicerade, anpassade ord, skapade konventioner och reagerade på varandra över generationer. Internet utvecklades genom avsiktliga projekt och gemensamma protokoll, men ingen enskild planerare utformade hela det system det kom att bli.
I centrum för spontan ordning står jämvikt. Jämvikt innebär inte ett fast eller orörligt tillstånd. Det är en ständigt föränderlig balans som uppstår när olika krafter påverkar varandra och systemet anpassar sig.
Naturliga, sociala och socioekonomiska system formas av dessa krafter. Förändringar i en del får följder på andra håll, vilket ger upphov till ytterligare reaktioner genom hela systemet. Knapphet, överflöd, incitament, samarbete, konflikt, efterfrågan och tillgängliga alternativ driver beteenden i olika riktningar. Incitamentsstrukturen formar anpassningens riktning genom att avgöra vilka beteenden som belönas, motverkas eller görs kostsamma. Ordning växer fram ur samspelet mellan dessa krafter i stället för att en enda kraft styr helheten.
Processen verkar genom återkoppling. Människor handlar, upplever följderna, iakttar varandra och anpassar sig. Varje reaktion skapar ny information som påverkar vad som händer härnäst. Genom upprepad anpassning kan lokala samspel mynna ut i sammanhängande mönster som ingen enskild människa har utformat eller förstår helt.
Vissa misslyckanden kan inte tryggt lämnas åt försök och korrigering, eftersom följderna kan bli oåterkalleliga innan återkopplingen hinner verka. Sådana risker kräver förberedelser och samordning innan något går fel, inte bara anpassning efteråt.
När skador kan döljas eller vältras över på andra kan återkopplingen belöna exploatering i stället för samarbete. Spontan ordning ger inte i sig önskvärda resultat; incitamentsstrukturen formar det som växer fram.
Centraliserad kontroll stör denna process när den försöker ersätta utspridd återkoppling med ett föreskrivet resultat. Kunskapen finns spridd bland de människor som faktiskt samspelar med föränderliga förhållanden, och mycket av den är lokal, praktisk och tillfällig. När skalan och komplexiteten ökar måste en central hierarki bearbeta mer information över större avstånd. Det blir allt svårare för ett fåtal beslutsfattare att reagera på hela systemet lika väl som de människor som reagerar direkt på de föränderliga förhållandena i systemet.
Spontan ordning gör det möjligt att hantera komplexitet genom många samverkande punkter där kunskap finns och anpassning sker. Samordning växer fram ur systemets samlade reaktioner. Eftersom anpassningen inte helt beror på centraliserad samordning kan störningar fångas upp lokalt, alternativ utvecklas och den större strukturen fortsätta omorganiseras kring det som inte fungerar.
Resultatet är framväxande ordning: storskalig samordning som skapas genom ett fortlöpande samspel mellan mindre delar. Ordning är inte något som läggs ovanpå systemet. Den skapas av systemet när dess delar reagerar på varandra och rör sig mot en föränderlig jämvikt.
Ordning kan inte bara föreskrivas i lag. Ordning är ett framväxande resultat av att människor väljer att samarbeta. Om människor har incitament att strida mot varandra kan lagen ensam inte få dem att samarbeta. Att bygga en fri värld handlar om att skapa de incitament som gör samarbete och ordning möjliga.
Nätverk
Ett nätverk är en struktur av sammanlänkade individer eller grupper som kan kommunicera, samordna sig och handla direkt utan att låta varje samspel gå genom en central auktoritet.
Hierarkier koncentrerar information och beslutsfattande till ett begränsat antal centrala punkter. Nätverk sprider ut dem. Samordning kan växa fram underifrån när människor reagerar direkt på förändrade förhållanden, utbyter information och organiserar sig kring praktiska behov.
En mekanism bakom detta är stigmergi: handlingar lämnar signaler som vägleder fortsatta handlingar. ༆ Människor reagerar på vad andra redan har gjort, vilket låter komplex samordning växa fram och spridas utan att en central planerare leder varje steg.
Rhizomet är därför en oerhört kraftfull struktur. Till skillnad från ett träd som är organiserat kring en central stam sprider sig ett rhizom i sidled genom många sammanlänkade rötter och skott. Det förgrenar sig, knyter an på nytt, förökar sig och fortsätter växa när delar skadas. Ingen enskild punkt kontrollerar eller omfattar helheten.
Ett nätverk är inte decentraliserat bara för att det saknar en formell hierarki. Om en nod blir oumbärlig kan beroendet återskapa det övertag som hierarkin kräver. Ett sådant beroende kan också uppstå när många noder förlitar sig på samma leverantörer, resurser, information eller grindvakter, eller när själva samordningen gör det svårt att lämna ett befintligt nätverk.
Skala kan alltså återskapa beroende utan att skapa en formell hierarki. Den avgörande frågan är om kritiska funktioner fortfarande kan utmanas och överföras, ledas om eller ersättas.
Därför börjar verklig förändring på gräsrotsnivå. En förändring som påtvingas uppifrån förblir beroende av den centraliserade auktoritet som genomdrev den. Förändring som växer underifrån kan spridas genom otaliga oberoende punkter, förstärkas genom deras förbindelser och bli allt svårare att ta över, kväsa eller rulla tillbaka.
Utspridda nätverk blir motståndskraftiga genom överlappande kapacitet, alternativa vägar och förmågan att organisera om sig kring det som fallerar. Hierarkin koncentrerar både misslyckanden och kontroll. Nätverk kan organisera om sig genom andra förbindelser, pröva olika lösningar parallellt och finna vägar runt störningar.
Spontan ordning växer i skala genom nätverk: samordningen växer ur många samverkande delar, medan avsaknaden av en oumbärlig kontrollpunkt gör hela strukturen mer anpassningsbar, motståndskraftig och svårare att ta över.
Fri sammanslutning
Fri sammanslutning utesluter påtvingat medlemskap, obligatoriskt deltagande och varje auktoritet som hindrar människor från att lämna en sammanslutning fredligt. Ingen grupp kan göra anspråk på en individs fortsatta deltagande utöver ett fortlöpande samtycke. Människor förblir fria att lämna, ändra riktning, gå samman på nya sätt och bilda alternativ när deras behov och intressen förändras.
Fri sammanslutning börjar hos individen. Att ingå i en relation, organisation eller gemenskap innebär inte att ge upp sitt självbestämmande till den. Samtycket måste bestå så länge deltagandet fortsätter; en överenskommelse som ingicks i går kan inte bli ett permanent anspråk på någon i morgon.
Möjligheten att lämna är inte meningsfull om man därmed förlorar tillgången till livets nödvändigheter. Fri sammanslutning är beroende av alternativ som är starka nog att göra vägran praktiskt möjlig och inte bara formellt tillåten.
Alternativen måste också vara möjliga att nå när de behövs: någonstans att bo, ett sätt att ta sig dit och omsorg som fortsätter under omställningen. Gemensamma reserver och arrangemang för att ta emot människor kan göra detta möjligt före en kris. Ingen ska behöva återuppbygga sin försörjning på egen hand för att kunna säga nej till den som tillhandahåller något.
Människor sluter sig naturligt samman kring gemensamma intressen, behov, relationer och mål. Sådana samhörigheter skapar grupper som bygger på faktisk samstämmighet i stället för påtvingat medlemskap. En människa kan tillhöra många olika sammanslutningar samtidigt, var och en knuten till en annan del av livet, utan att någon av dem gör anspråk på hela personen.
Alla behöver inte vara överens. Människor kan förhandla, kompromissa och lösa konflikter fredligt från fall till fall. När deras mål skiljer sig för mycket åt kan de gå skilda vägar. En sammanslutning kan delas i flera, bevara de relationer som fortfarande fungerar, överge dem som inte gör det och förenas på helt nya sätt.
Detta ger upphov till en enorm mängd möjliga arrangemang. Grupper kan bildas, delas, överlappa, återknyta band och byta riktning när omständigheterna förändras. I stället för att tvinga människor med oförenliga mål till ett enda beslut låter fri sammanslutning olika svar finnas samtidigt. ༆ Mångfalden växer fram ur den obegränsade variationen bland människor och deras förmåga att skapa olika former av sammanslutning. Pluralism blir en strukturell följd av frihet i stället för något som beviljas uppifrån.
Detta förändrar också innebörden av gemenskap. Att dela ett territorium gör inte hundratusentals eller miljontals främlingar till en enda meningsfull social enhet. Gemenskap växer ur relationer, förtrogenhet, gemensamma syften, närhet och omsorg om varandra. Starka lokala sammanslutningar kan förbli nära förbundna med större nätverk utan att uppgå i en enda auktoritet.
Stor skala kräver alltså inte i sig hierarki. Små sammanslutningar kan knyta an till varandra genom horisontella, överlappande nätverk och samarbeta där deras intressen möts, men förbli självständiga i övrigt. Information, resurser, kunskap och samordning kan röra sig genom dessa förbindelser utan att passera en central befälsstruktur.
Alla funktioner behöver inte fortsätta organiseras i dagens skala. Större lokal kapacitet kan minska människors beroende av samordning över långa avstånd. Där samordning i större skala fortfarande behövs kan nätverk utsträcka samarbetet över regioner utan att förvandla det till en fortlöpande auktoritet över de berörda.
Även när alla medlemmar får säga sitt gör ett samordnande organ anspråk på auktoritet om det tillägnar sig en allmän rätt att avgöra vilka verksamheter självständiga människor och sammanslutningar måste underställa det.
Sådana nätverk förblir öppna eftersom människor kan föreslå, pröva, efterlikna det som fungerar, förändra det eller skapa ett alternativ utan att invänta godkännande uppifrån. Fungerande former sprids när människor frivilligt tar efter dem. Former som misslyckas kan försvinna utan att deras misslyckande påtvingas alla andra.
Friheten att lämna hjälper till att hindra dessa relationer från att stelna till styre. Att lämna kan betyda att gå därifrån helt, minska sitt deltagande, byta samarbetspartner, bilda en parallell sammanslutning eller helt enkelt säga nej till en ordning som inte längre fungerar. Om ett uppbrott innebär att man förlorar något som inte utan vidare kan ersättas, eller om samma utestängning följer personen från en sammanslutning till en annan, beror friheten också på möjligheten att utmana eller förändra dessa förhållanden, inte bara på möjligheten att gå därifrån. När fredlig separation hindras och deltagandet blir obligatoriskt har sammanslutningen upphört att vara fri.
Människor kan lämna en sammanslutning utan att undkomma ansvar för skador de har orsakat eller åtaganden de frivilligt har gjort och som andra med fog har förlitat sig på. Ansvar för ett åtagande rättfärdigar inte automatiskt att någon tvingas fullgöra det. Skiljeförfarande, återställande, att gå skilda vägar och andra åtgärder kan hantera brutna åtaganden och samtidigt förbli knutna till den enskilda tvisten. Ansvaret förblir knutet till den särskilda skadan eller åtagandet; det får inte bli äganderätt till personen eller en allmän skyldighet att lyda.
Att vägra samarbeta utgör inte i sig tvång. Att använda kontroll över nödvändigheter för att framtvinga lydnad, eller blockera tillgången till frivilliga alternativ, gör det.
Vissa skador går inte att undkomma genom att skiljas åt, särskilt när deras verkningar är spridda eller vältras över på människor som inte utan vidare kan undkomma dem. Det försvagar den återkoppling som annars skulle begränsa skadligt beteende. Decentralisering innebär inte att varje åtgärd måste vara lokal. När en skada drabbar människor i flera sammanslutningar eller regioner kan de berörda samordna sig över gränserna, enas om gemensamma normer eller följa verkningarna.
När separation inte kan förebygga en skada eller stoppa en pågående skada kan de berörda försvara sig, söka medling eller agera tillsammans med andra för att stoppa den. Att stoppa en gemensam fara kan kräva tillfälliga begränsningar av handlingar som utsätter andra för risk, även när de berörda är oense och det individuella ansvaret är oklart. Begränsningarna och hur kostnaderna fördelas mellan människor kräver en egen motivering.
Ett påstående om skada avgör inte tvisten; skyddet måste förbli knutet till att stoppa den särskilda skadan och får inte bli grund för bredare eller obegränsad kontroll. De som ingriper kan fortfarande utmanas. Möjligheten att ifrågasätta ett ingripandes grund, medel eller fortsättning får inte bero enbart på dem som utför det. Möjligheten att självständigt utmana ett ingripande måste också innefatta faktisk förmåga att ändra omotiverade begränsningar eller stoppa ett ingripande när dess motivering inte längre håller.
Vissa problem kommer att förbli olösta i stället för att leda till en permanent auktoritet vars garanti för en lösning bygger på makten att tvinga alla berörda.
Fri sammanslutning föreskriver inte en slutgiltig samhällsorganisation. Dess styrka ligger just i att lämna den frågan öppen. Den låter radikalt fria och självbestämmande människor ständigt forma sina egna relationer och skapa en social ordning av otaliga överlappande sammanslutningar i stället för en enda struktur med auktoritet att innesluta dem alla.
Ömsesidig hjälp
Ömsesidig hjälp är samarbete genom ömsesidighet: människor hjälper varandra eftersom våra intressen inte behöver stå i konflikt. Vi har alla olika behov, förmågor, kunskaper, resurser och möjligheter. Genom att dela med oss av dem kan båda parter få det bättre än tidigare.
En fri värld rör sig bort från relationer där den enes vinst är den andres förlust. Välstånd skapas genom att nytt värde produceras. Samarbete kan ge båda parter mer än de hade kunnat skapa var för sig, men relationen gynnar inte verkligen båda om vinsterna bygger på att kostnader vältras över på andra. Sådana relationer blir lättare när inträdeshinder och konstgjord knapphet undanröjs och fler vägar öppnas för människor att försörja sig själva och varandra.
Ömsesidigheten stärks genom återkommande relationer. Starka grannskap och gemenskaper växer ur vänskap: att människor känner varandra, bryr sig om vad som händer med varandra och delar mat, verktyg, färdigheter, kunskap, husrum, tid och stöd. När människorna omkring oss inte längre är främlingar blir någon som hamnar i fattigdom eller hemlöshet inte längre ett osynligt problem som överlåts åt en avlägsen institution. Behoven är synliga för människor som känner personen och har skäl att bry sig.
Dessa relationer kan knytas samman till större nätverk för ömsesidig hjälp, som för stödet vidare utanför kretsen av dem som redan känner varandra och mångdubblar vad en individ eller ett grannskap kan erbjuda på egen hand. En person har mat, en annan ett ledigt rum, en tredje kan reparera något och en fjärde kan undervisa, odla, bygga, transportera eller ge omsorg. Ju mer relationerna överlappar, desto fler vägar har människor att söka stöd och desto mindre behöver någon vara beroende av en enda institution för att få det som behövs.
Ömsesidighet kräver inte att alla som får omsorg återgäldar den. För den som inte kan lämna eller ordna stöd på egen hand beror friheten på att omsorgen inte kontrolleras av en enda person eller relation.
Flera omsorgsgivare och självständiga relationer gör det lättare att motverka övergrepp och fortsätta ge omsorg när förhållandena förändras. Där en person inte kan ge informerat samtycke bör omsorgen så långt möjligt följa personens uttryckta önskemål och begränsas till personens behov. Beroende ger ingen äganderätt till personen.
Tillförlitlig ömsesidig hjälp kräver också underhåll. Människor har skäl att hålla tjänster igång när de använder dem, bryr sig om dem eller kan behöva dem senare. Fortsatt verksamhet beror på återkommande bidrag av arbete och resurser, gemensamma reserver och avlastning för utmattade omsorgsgivare eller dem som håller verksamheten igång.
Omsorg kostar inte alltid alla lika mycket samtidigt, men större nätverk kan sprida dessa ojämna bördor över fler människor, resurser och relationer i stället för att lägga dem på en enda person. Vid brist gör synliga behov och tillgängliga förnödenheter det möjligt för människor att förhandla om prioriteringar och söka hjälp utanför det lokala nätverket. Behov kan inte skapa resurser som saknas, men inte heller kan knapphet ge någon rätt till lydnad.
Ömsesidig hjälp är inte självuppoffring. Vi blomstrar när människorna omkring oss kan blomstra. Tryggare, friskare och friare människor med större förmåga gör våra egna liv tryggare, rikare och friare. Den enskildes välbefinnande och det gemensamma välbefinnandet stärker varandra i stället för att stå på var sin sida av en ekvation.
Dominans och hämnd återskapar förutsättningarna för konflikt snarare än fred. Ömsesidig hjälp möter lidande med omsorg, kärlek och hopp och bygger samtidigt de materiella förhållanden som gör det mindre sannolikt att lidandet återskapas.
Vi skapar den fredliga värld vi vill leva i genom att ta första steget för att bygga den: hjälpa varandra nu, stärka relationerna omkring oss och göra dem så starka att ingen behöver möta världen ensam.
Vänskap
En stark gemenskap börjar med vänskap, inte med den abstrakta föreställningen om gemenskap. Vänskap är personlig, medveten, frivillig och formas direkt av människorna i relationen. Ingen större enhet kan göra anspråk på relationen bara för att två människor tillhör samma plats, grupp eller sak.
Vänner behöver ingen yttre auktoritet som föreskriver deras relation eller tvingar dem till samförstånd. De avgör själva hur de ska umgås, var deras gränser går och när en relation bör förändras eller upphöra. Föreningsfriheten betyder föga utan friheten att gå skilda vägar.
Vänskap har också en naturlig gräns. Den kan inte skalas upp till en enda relation som omfattar alla, och det är en del av dess styrka. Vänskapsband kan förbli små och samtidigt överlappa och knyta förbindelser utåt, så att samarbete sprids utan att alla binds i samma sociala enhet. Större nätverk låter människor som inte är vänner samordna sig utan att förvandla nätverken till en enda social enhet.
Målet är att skaffa vänner snarare än att bygga gemenskaper. ༆ Låt starkare gemenskaper växa fram ur relationer som människor faktiskt väljer.
Ickevåld
Ickevåld är den strategi som är att föredra för att bygga en fri värld. Metoderna vi använder för att bygga en ny värld formar de vanor, incitament, organisationer och fördelningar av makt som växer fram ur dem. Politiskt våld förändrar motståndets egen incitamentsstruktur och belönar hemlighetsmakeri, befälsordning, tvång och organisationer som kan koncentrera våldskraft.
Politiskt våld kan stärka de strukturer det är tänkt att utmana. När människor ser våld blir de rädda. Rädslan driver dem mot de institutioner som lovar skydd: polis, militär och statsmakt. Våldet kan därför stärka just den hierarkis verkställande organ som utmanas. Det ger statsmakten större möjligheter att rättfärdiga polisinsatser, övervakning, förtryck och våld, samtidigt som den bredare befolkningen vänds mot dem som utmanar den.
Statsmakten har redan ett överväldigande övertag i organiserat våld. Den kontrollerar polis, militär, fängelser, underrättelsesystem, vapen och logistiska nätverk som byggts för att genomdriva dess auktoritet. Våldet låter statsmakten definiera konfrontationens villkor och använda sin största styrka.
Ickevåld angriper hierarkin från ett annat håll. Direkt aktion, civil olydnad, strejker, vägran, ömsesidig hjälp, självförsörjning, byggandet av gemenskaper, konstruktiva alternativ och att dra tillbaka sitt deltagande angriper de beroenden som låter centraliserade institutioner fungera. Statsmakten verkar inte enbart genom våld; den är beroende av fortsatt samarbete.
Hopp är också politisk makt. Målet är inte att skrämma människor till kamp, utan att inspirera dem med möjligheten till en fredlig och fri värld där människor kan leva goda liv, följa sina drömmar, utveckla sin potential och hjälpa varandra. ༆
Hoppet blir verkligt genom erfarenhet. Vänskap, ömsesidig hjälp, självbestämmande, självförsörjning, trädgårdar, samarbete, direkt aktion och fungerande alternativ ger människor delar av ett annat sätt att leva redan nu. Prefiguration fördelar handlingsförmåga innan den centraliserade auktoriteten försvinner. När människor blir allt bättre på att tillgodose sina behov genom fri sammanslutning, ömsesidig hjälp, självständig kunskap och alternativ börjar beroendet av centraliserade institutioner minska.
En våldsam revolution riskerar att gå i motsatt riktning. Att förstöra en befintlig statsmakt förstör inte nödvändigtvis strukturen för koncentrerad makt. Väpnade organisationer koncentrerar vapen, hemlighetsmakeri, befäl, underrättelser, logistik och operativ förmåga. Om den befintliga statsmakten faller innan makt och förmåga har spridits är den organisation som är bäst i stånd att utöva våld också bäst placerad att fylla det maktvakuum som uppstår. Härskaren byts ut medan strukturen finns kvar för någon att ta över.
Ickevåld innebär inte pacifism eller att avstå från självförsvar. Försvarsvåld kan vara nödvändigt när omedelbar skada inte kan stoppas på annat sätt. Syftet är att stoppa dominans, inte att göra våld till den bärande principen för frigörelse. Våld förblir en sista utväg.
Förmågan till självförsvar kan bestå medan användningen av den förblir defensiv och tillfällig. En maktbalans håller försvarsförmågan spridd och möjlig att utmana, medan fri sammanslutning hindrar tillfälligt våld från att bli en permanent auktoritetsstruktur.
Varaktiga hot kräver förberedelser, tillförlitliga förnödenheter, delad information och samordning mellan sammanslutningar. Människor kan anförtro särskilda försvarsuppgifter åt erfarna personer och samtidigt begränsa rollerna till deras funktion och se till att de kan utmanas. Faran är särskilt stor vid försvar, eftersom försvarsförmågan själv kan bli en ny maktkoncentration. Skillnaden förblir verklig bara så länge vapen, förnödenheter och stöd utifrån ligger utanför varje enskild grupps exklusiva kontroll.
Utspritt försvar medför en annan fara: en sammanslutnings förberedelser kan skrämma en annan, vars reaktion sedan verkar bekräfta den förstas farhågor. Där det är möjligt kan direkt kontakt, oberoende kontroll av alarmerande påståenden och ömsesidiga begränsningar av mobilisering ge båda sidor sätt att trappa ned utan att ge upp förmågan att försvara sig.
Samordning i nödlägen måste vara begränsad till uppgiften och kunna utmanas. Ett utspritt försvar kan ändå besegras; inte heller centraliserat befäl erbjuder någon garanti för överlevnad.
Friheten bör inte komma först efter kampen. Den bör gå att känna igen i sättet kampen förs.
3,5-procentsregeln
Systemförändring kräver inte att en hel befolkning reser sig på en gång.
Erica Chenoweths och Maria Stephans forskning visade att större ickevåldskampanjer för regimskifte, självständighet eller slut på ockupation mellan 1900 och 2006 lyckades mer än dubbelt så ofta som våldsamma kampanjer.
Ur denna forskning växte senare 3,5-procentsregeln fram: i det ursprungliga datamaterialet hade ingen ickevåldskampanj som på sin höjdpunkt aktivt mobiliserat minst 3,5 procent av befolkningen misslyckats.
Statsmakten fungerar inte enbart genom polisens och militärens våld. Den är beroende av att människor i hela samhället fortsätter arbeta, lyda, se till att befallningar efterlevs, flytta resurser, underhålla infrastrukturen och godta dess auktoritet. Statsmakten är beroende av samarbete från långt fler människor än dem som faktiskt styr.
Aktiva deltagare är bara en del av denna påtryckning. När deltagande och vägran sprids blir samarbetet mindre tillförlitligt. Arbetare slutar samarbeta. Order blir inte genomdrivna. Anhängare byter sida. Personer inom systemet slutar verkställa direktiv. Institutioner börjar svikta. Maktbalansen förskjuts eftersom strukturen förlorar det mänskliga samarbete som behövs för att hålla den vid liv.
Ickevåldsrörelser kan hämta deltagare ur en mycket bredare krets, eftersom motståndet inte kräver att alla blir soldater. Människor kan strejka, bojkotta, vägra, dra tillbaka sitt stöd, bidra med resurser, ge andra skydd eller helt enkelt sluta samarbeta.
Senare forskning visade att ickevåldskampanjer blev mindre framgångsrika efter 2010. Chenoweth pekar både på att statsmakter anpassat sina motstrategier och på att rörelser i större utsträckning förlitar sig på snabb mobilisering utan den organisation, strategi och uthållighet som behövs för att upprätthålla trycket. Mobilisering kan öppna ett fönster, men utan varaktig organisation och praktisk förmåga bakom sig kan öppningen slutas innan förutsättningarna för bestående förändring har byggts upp.
3,5-procentsregeln är ingen lag eller garanterad tröskel. De flesta framgångsrika ickevåldsrörelser nådde aldrig 3,5 procent, och senare forskning har funnit ett skenbart undantag. Det är ett historiskt mönster, inte ett recept på framgång.
Lärdomen av 3,5-procentsregeln är inte att exakt 3,5 procent av en befolkning kan tvinga varje statsmakt att kapitulera.
Lärdomen är att omvandling inte kräver att alla vaknar.
Direkt aktion
Direkt aktion innebär att ta itu med ett problem direkt i stället för att be en auktoritet lösa det åt oss. Att söka reformer genom auktoritet delegerar förändringen uppåt. Direkt aktion låter de berörda behålla handlingskraften.
Det vi ser är inte bara korruption. Systemet följer de incitament och maktkoncentrationer som byggts in i det. Att byta företrädare kan ändra besluten, men lämnar auktoritetens maskineri intakt. Representativ politik döljer orsak och verkan under lager av byråkrati: människor handlar och väntar sedan på att institutionerna ska avgöra vad som händer. Direkt aktion skapar förändring här och nu. Människor ser resultatet, prövar det och bygger vidare på det.
Direkt aktion kräver inget tillstånd. Människor behöver inte godkännande uppifrån för att samarbeta, lösa problem, dra tillbaka sitt stöd eller skapa alternativ. Förändring kan börja överallt där människor redan har förmågan att handla och sedan spridas underifrån när andra tar efter det som fungerar.
Gräsrötterna har makt eftersom hierarkin inte kan driva sig själv. En strejk blottlägger genast detta beroende. En generalstrejk kan stoppa stora delar av maskineriet på en gång. En vild strejk visar att arbetare kan utöva kollektiv makt utan att invänta tillstånd från de institutioner som företräder dem.
Direkt aktion gör detta beroende till ett övertag. Skillnaden går mellan att motsätta sig en struktur och att dra undan något den behöver för att fungera. Vägran och tillbakadragande förändrar själva relationen.
Direkt aktion bygger alternativ som gör hierarkin mindre nödvändig. Ömsesidig hjälp, självförsörjning, självständiga utbyten, kooperativ och parallella institutioner ger människor större förmåga att tillgodose sina behov direkt.
De två sidorna stärker varandra. Stoppa maskineriet medan ni bygger alternativ. Motstånd minskar hierarkins förmåga. Uppbyggnad minskar beroendet av hierarkin.
Människor kan vägra lyda och samtidigt upprätthålla nödvändigt arbete genom direkt samarbete med dem som är beroende av det. Tillfälliga avbrott kan ge ett övertag, men frågan kvarstår vem som bär kostnaden. När detta övertag bygger på att människor med liten kontroll över den utmanade strukturen berövas något, vältrar motståndet över kostnaden för sina påtryckningar på dem. Ett varaktigt tillbakadragande från oumbärliga funktioner kräver andra vägar eller fortsatt tillgång. Motstånd som svälter ut sina egna alternativ stärker kravet på att återupprätta befälsmakten.
Uppbyggnad kan skapa egna spänningar. När människor blir beroende av något som har byggts upp har de som håller det igång mer att förlora på störningar och kan bli försiktigare inför konfrontation. Motstånd kan i sin tur äventyra de alternativ människor försöker bevara. Spänningen minskar när alternativ kan överleva störningar genom överlappande kapacitet och andra vägar, och när motståndet tar bort det hierarkin behöver utan att förstöra de förmågor människor förlitar sig på.
Direkt aktion blir prefiguration eftersom människor bygger en fri värld genom de relationer och institutioner de skapar nu, i stället för att skjuta upp friheten till efter en framtida seger.
Ingen enskild handling måste förändra hela systemet. ༆ Varje framgångsrik handling kan lösa något nu, öka självbestämmandet och göra ytterligare handling möjlig. När dessa förmågor knyts samman och förstärker varandra underifrån förskjuter de maktbalansen.
Trädgården
En fri värld behöver inte börja överallt samtidigt. Den börjar där människor återtar förmågan att försörja sig själva och varandra. Odla mat. Lär dig användbara färdigheter. Dela verktyg. Arbeta med människor du litar på. Stöd lokala producenter och kooperativ. Börja med något användbart som kan bestå och spridas.
Trädgården är både bokstavlig och strukturell. En trädgård omvandlar mark, kunskap, arbete och samarbete till något människor kan använda direkt. En gemensam verkstad ger människor en plats att tillverka och reparera det de behöver. Bondemarknader för samman odlare och köpare i direkta utbyten. Var och en förkortar vägen mellan ett behov och de människor som kan tillgodose det.
Poängen är inte någon särskild ekonomisk modell.
Självförsörjningen stärks genom samarbete, inte isolering. En person kan inte göra allt och ska inte behöva det. Människor utvecklar olika färdigheter, delar upp arbetet, byter det de producerar och hjälper till där deras förmågor gör mest nytta. När trädgårdar knyts samman med kök, verkstäder, kooperativ, lokala producenter och tjänster i grannskapet börjar enskilda projekt bilda ett större nätverk av praktisk självständighet. Ju mer kunskap, verktyg och produktionsförmåga människor själva har, desto större valfrihet får de i de relationer som deras liv beror på.
Bygg lokalt. Lär känna dina grannar. Skaffa vänner genom att göra nyttiga saker tillsammans. Människor kan se vad som saknas, vad som ständigt fallerar och vad andra faktiskt behöver. Problem är lättare att ta itu med när de som upplever dem kan tala direkt med dem som kan hjälpa.
Dessa relationer kan växa utåt utan att växa uppåt. Olika grupper kan specialisera sig och ändå förbli självständiga, och knyta direkta band där samarbete hjälper dem. Ingen enskild organisation behöver erbjuda allt eller kontrollera helheten. Ett tätt fält av överlappande sammanslutningar blir starkare genom sina olikheter: många färdigheter, många relationer, många källor och många vägar runt det som slutar fungera.
Det viktiga är inte om något kallar sig ett alternativ. Alternativen har egna incitamentsstrukturer, så samma fråga gäller: vad uppmuntrar de i praktiken? Ett kooperativ som återskapar befälsordningen har förändrat föga. Prövningen är praktisk: kan människor ändra hur arbetet utförs, avvisa villkoren eller lämna utan att förlora sitt enda sätt att tillgodose ett grundläggande behov?
En trädgård som är beroende av en enda vattenkälla, eller en verkstad som är beroende av en enda persons kunskap, förblir sårbar på den punkten. Färdigheter som kan läras ut, metoder som kan upprepas, delade verktyg och förnödenheter från flera källor håller det nyttiga arbetet igång utan att göra någon oumbärlig.
Det krävs ingen fullständig separation från den befintliga världen. Börja med det som kan flyttas närmare direkta relationer: en matkälla, en färdighet, ett verktyg, en tjänst, ett kooperativt projekt, en starkare vänskap. Varje överföring är liten, men den lämnar något efter sig som nästa kan bygga vidare på. Med tiden blir enskilda projekt nätverk, nätverken blir motståndskraftiga och beroendet börjar bli mindre koncentrerat.
En trädgård behöver inget tillstånd för att bli en skog. Den växer där det finns utrymme, förgrenar sig där förhållandena tillåter, knyter an till det som redan lever och ger frön till fortsatt växt. Bygg en fri värld på samma sätt: lokalt, direkt, fredligt och utåt från gräsrotsnivå.
Möjligheternas fönster
En fri värld byggs före det revolutionära ögonblicket, inte efter det.
Att avlägsna dem som kontrollerar centraliserade institutioner sprider inte de kapaciteter som dessa institutioner tidigare kontrollerade. Mat måste fortfarande transporteras. Människor behöver fortfarande rent vatten, medicin, husrum, kommunikation, transporter, skydd och sätt att lösa konflikter. Om dessa kapaciteter förblir koncentrerade ärver den som snabbast återupprättar dem enorm makt.
Det avgörande arbetet sker därför före den skenbara vändpunkten.
Ett fritt samhälle utvecklas gradvis genom relationer, färdigheter, institutioner och infrastruktur som redan fungerar utan centraliserat befäl. Nätverk för ömsesidig hjälp, lokala livsmedelssystem, kooperativ, självständig kommunikation, spridd energiförsörjning, reparationskapacitet, öppen kunskap, omsorgsnätverk, konfliktlösning och decentraliserat självförsvar flyttar praktisk handlingsförmåga från centraliserade institutioner till de människor som är beroende av den.
Det är den strategiska innebörden av prefiguration: att bygga det nya inom det gamlas skal. Den synliga brytningen kan komma plötsligt. Förmågan att överleva den utvecklas långsamt.
Övergången kräver inte ett enda tydligt brott. Gamla institutioner kan fortsätta dominera medan nya relationer utvecklas vid sidan av dem. Vissa funktioner kan decentraliseras snabbt medan andra förblir centraliserade betydligt längre. Människor kan också använda öppningar inom befintliga strukturer när det ökar deras faktiska självbestämmande eller förmåga att organisera sig utanför dem. Dessa öppningar kan användas utan att den befintliga strukturen görs till medlet för omvandlingen. Den framväxande världen kommer till en början att vara ofullständig, kompromisspräglad och sammanflätad med den värld den ersätter.
Om ett alternativ är beroende av samma centraliserade institutioner som det är tänkt att ersätta kan det tas upp i systemet utan att maktbalansen förändras.
Ett alternativ kan erbjuda något människor behöver men fortfarande vara beroende av mark, förnödenheter, infrastruktur eller andra resurser som kontrolleras av den gamla strukturen. Ett sådant arrangemang låter den gamla strukturen bli av med en del av sin börda och ändå behålla mycket av det övertag som beroendet ger. Att ta över en funktion är inte detsamma som att ersätta ett beroende; balansen förskjuts först när människor får större förmåga att fortsätta utan att den gamla strukturen kontrollerar det de förlitar sig på.
Alternativen kan möta förtryck när de får förmåga att ersätta centraliserade funktioner. När alternativen minskar beroendet av centraliserade institutioner kan dessa institutioner också få starkare skäl att hålla dem tillbaka. Där repression fortfarande kan skära av varje försörjningskälla är spridning i sig inget skydd. Delad kunskap och stöd mellan oberoende nätverk låter arbetet fortsätta när en plats eller organisation går förlorad, så att det inte finns en enda struktur vars undanröjande kan utplåna alternativet.
Prefiguration bygger det skyddsnät som hindrar institutionell kollaps från att bli samhällelig kollaps.
Målet är inte att skapa en enda ren enklav utanför samhället. Det är att skapa fler platser där människor kan lösa problem genom andra relationer, knyta samman dem horisontellt och gradvis flytta in mer av vardagslivet i dem. Varje beroende som ersätts av ett frivilligt alternativ försvagar det gamla systemets övertag. ༆ Varje relation präglad av ömsesidigt stöd ökar människors förmåga att vägra.
Övergången kan vara gradvis i uppbyggnaden och snabb i sina följder.
Möjligheternas fönster öppnas när centraliserade institutioner förlorar tillräckligt mycket kapacitet eller legitimitet för att arrangemang som en gång betraktades som permanenta ska bli förhandlingsbara. Det kräver inte en total civilisationskollaps. En försörjningskedja bryts. En statsmakt förlorar legitimitet. Ett företag överger en stad. Ett elnät slutar fungera. En valuta blir opålitlig. En strejk stoppar vanliga tjänster. Ett monopol kan inte längre tillhandahålla det människor är beroende av. Centraliserade system fallerar ojämnt, mellan platser, sektorer och funktioner.
Varje misslyckande skapar en öppning där alternativ kan ta över en del av det som den gamla strukturen inte längre kan erbjuda.
Sådana öppningar kan återkomma. Parallella institutioner utvecklas under relativ stabilitet. Ett centraliserat system försvagas. Befintliga alternativ tar över några av dess funktioner. Alternativen stabiliseras, lär sig, knyter kontakter och möter nästa kris med större kapacitet än tidigare. Den gamla hierarkin kan överleva, men varje cykel kan göra människor mindre beroende av den.
Detta är ingen strategi som går ut på att vänta på kollapsen. Det är förberedelser inför förhållanden som ingen kan förutse med säkerhet.
När centraliserade institutioner försvagas uppstår inte frihet automatiskt. Kriser skapar rädsla, brist, osäkerhet och efterfrågan på tillförlitlig ordning. Dessa förhållanden kan stärka ömsesidig hjälp, men de kan också stärka fascism, militarism, organiserad brottslighet, religiös auktoritarism eller en ny statsmakt som lovar att återställa stabiliteten.
Ett maktvakuum innebär en efterfrågan på funktioner som inte längre tillhandahålls pålitligt. Vad som fyller det beror på vem som kan tillgodose dessa behov.
Den som kan erbjuda mat, medicin, kommunikation, transporter, skydd och fungerande infrastruktur får enormt inflytande. Om bara auktoritära organisationer har dessa kapaciteter kan rädda människor godta befallningar eftersom hierarkin framstår som den enda struktur som fortfarande fungerar.
Därför är prefiguration också förberedelse mot att en ny auktoritär makt tar över. Parallella institutioner som utvecklats före krisen ger människor någon annanstans att vända sig. Spridda färdigheter, befintliga relationer, fungerande nätverk och erfarenhet av samarbete utan befallningar minskar det vakuum som centraliserad kollaps annars skulle skapa.
Utan sådana alternativ avskaffar kollapsen inte beroendet. Den förstärker det.
Alternativen måste också fungera. Om deltagande kräver extra tid, pengar eller trygghet blir det svårast för dem som redan är mest pressade. De flesta kommer inte att anamma en hel filosofi innan de deltar. De kanske ansluter sig för att maten är överkomlig, barnomsorgen pålitlig, grannskapet tryggare, verkstaden sparar pengar eller människorna där behandlar dem med värdighet. Fri sammanslutning, ömsesidig hjälp och spontan ordning blir starkare argument när människor får uppleva dem direkt.
Prövningen är praktisk: tillgodoser alternativet ett verkligt behov samtidigt som det ökar självbestämmandet och fördelar förmågan att agera?
Ett projekt som inte fungerar under påfrestning kommer inte att bära människor genom en kris. Ett projekt som fungerar genom att koncentrera kontrollen kan helt enkelt bli nästa hierarki. Alternativet fungerar bara om dess metoder bevarar självbestämmande och fri sammanslutning.
Pröva ersättningen innan ni förlitar er på den: kan försörjningen fortsätta när finansieringen upphör, en leverantör sviker eller nyckelpersoner lämnar? Vanliga avbrott och verkliga överföringar visar vad som fortfarande är beroende av centraliserade institutioner. En plötslig kollaps kan komma innan detta arbete räcker till. Då måste man prioritera förnödenheter, underhåll och omsorg framför att utropa självständighet; ett tillfälligt beroende ger ingen permanent rätt att befalla.
Processerna pågår samtidigt: bygg upp kapacitet som tillgodoser behov nu och använd den kapaciteten för att minska beroendet av dominans. Utan uppbyggnad kan motstånd lämna ett vakuum. Utan motstånd kan alternativ hållas instängda inom det befintliga systemet.
Målet är att gradvis göra centraliserade institutioner mindre nödvändiga.
Funktioner kan flyttas en i taget. Kunskap kan frigöras från centraliserad kontroll. Tillfällig ömsesidig hjälp kan bli permanent social infrastruktur. Informella försörjningsvägar kan bli varaktiga nätverk. Gemenskaper kan bevara arrangemang som fungerade under nödlägen. Även misslyckade projekt kan lämna efter sig färdigheter, relationer, verktyg och kunskap som stärker nästa försök.
Det människor hittills har byggt sätter inte gränsen för vad de kan bygga. Frigjord mänsklig uppfinningsrikedom föder innovation och för det som en gång verkade omöjligt inom räckhåll.
Framgång behöver inte ta sig uttryck i att en statsmakt faller eller att en flagga hissas över dess byggnader. Den kan visa sig som en långsam minskning av de centraliserade institutionernas betydelse när deras nyttiga funktioner flyttar någon annanstans.
Den avgörande segern är inte att ta över maskineriet.
Den består i att göra maskineriet överflödigt.
När nästa stora öppning kommer är osäkert. System kan överleva instabilitet, absorbera motstånd, byta ledning, flytta kostnader, reformera sig eller ta till repression. En strategi som beror på att förutsäga kollaps är skör.
Prefiguration kräver ingen förutsägelse. Om det befintliga systemet består förbättrar självständiga relationer och kapaciteter livet redan nu. Om det förfaller gradvis kan alternativ ta över funktioner som det överger. Om kriser återkommer kan varje öppning göra det parallella samhället starkare. Om ett större brott inträffar ger nätverk med förnödenheter, färdigheter och fungerande relationer redan på plats människor alternativ som kan hindra vakuumet från att fyllas av en ny centraliserad auktoritet.
Möjligheternas fönster är därför inte något att vänta på.
Det är något man bygger sig fram till.
En fri värld växer medan hierarkin fortfarande verkar bestående. Varje trädgård, vänskap, kooperativ, färdighet, nätverk, handling av ömsesidig hjälp och självständig källa till praktisk handlingsförmåga skapar ytterligare en plats där människor kan handla utan att invänta tillstånd. När dessa alternativ knyts samman blir beroendet mindre koncentrerat och en maktbalans tar form.
När nästa fönster öppnas behöver friheten inte börja från ingenting.
En fri värld kommer att stå redo.
Vox Libera
Den grundläggande utgångspunkten
”Ingenting är farligare än en dogmatisk världsbild – ingenting mer begränsande, mer förblindande inför innovation, mer förödande för öppenheten inför det nya.” — Stephen Jay Gould
”Det är viktigt att avskaffa den omedvetna dogmatism som får människor att tro att deras sätt att se verkligheten är det enda förnuftiga sättet att se världen. Mitt mål är att försöka få människor till ett tillstånd av allmän agnosticism, inte bara agnosticism i fråga om Gud, utan i fråga om allting. Om man bara kan se saker genom sitt eget trossystem är man dömd att bli praktiskt taget döv, stum och blind. Det är bara möjligt att se människor när man kan se världen som andra ser den. Det är vad gerillaontologi går ut på – att bryta ned detta sätt att se världen genom en enda modell och ge människor ett perspektiv med flera modeller.” — Robert Anton Wilson, intervjuad av Jeffrey Elliot i ”Searching for Cosmic Intelligence” (1980)
”Vissa termer och idéer kan identifieras som ’antibegrepp’. Det är termer som faktiskt fördunklar vår förståelse i stället för att underlätta den och gör det svårare för oss att begripa andra giltiga begrepp. En viktig kategori av antibegrepp är det som kallas ’paketlösningen’: varje term vars betydelse döljer ett underförstått antagande om att vissa saker hör ihop fast de i själva verket inte gör det.” — Roderick T. Long
”Med andra ord finns det inget enda mönster. Det enda bestående fenomenet är själva förändringen och den medvetenhet om olika sociala möjligheter som följer av den.” — David Graeber och David Wengrow, The Dawn of Everything
Incitamentsstrukturen
”Människan anpassar sig, som alla levande varelser, och vänjer sig vid de förhållanden hon lever under och för vidare sina förvärvade vanor genom arv. Född och uppvuxen i träldom, som ättling till en lång rad slavar, trodde människan därför, när hon började tänka, att slaveriet var ett nödvändigt livsvillkor; friheten tycktes henne omöjlig.” — Errico Malatesta
”Det är svårt att få en människa att förstå något när hennes lön är beroende av att hon inte förstår det!” — Upton Sinclair, I, Candidate for Governor: And How I Got Licked (1935)
”Hittills har vi analyserat incitament genom public choice-teorin, som utgår från att individer inom politiken i grunden är likadana som individer utanför den. Men detta antagande kan i slutänden vara alltför optimistiskt om politiken. Politikens institutionella filter väljer nämligen till sist ut dem som finner maktpositioner lockande. Anständiga, humana människor vill inte arbeta som förmän på en slavplantage. Av samma skäl tenderar de som tillbringar sin karriär som fängelsevakter, poliser, åklagare, gränspoliser, generaler och presidenter att vara personer som känner sig bekväma med att utöva skönsmässig makt och våldsam auktoritet över andra. Även om principfasta människor innehar dessa poster ett tag kommer de sannolikt snabbt att ersättas av ambitiösa människor som är villiga att tänja på sin moral för att få och behålla maktpositioner. Därmed skapar maktsystem institutionella filter och urvalseffekter med en enkel och förödande följd: de värsta hamnar högst upp.” — Nathan Goodman, Abolition: An Economist’s Perspective ๖
”Arbetare hindras i dag av en rad regleringar, skatter, lagar om immateriella rättigheter och företagssubventioner som sammantaget gör det svårare för potentiella alternativa arbetsgivare att etablera sig och för människor att bli egenföretagare.” — Sheldon Richman
”I verkligheten definieras det kapitalistiska systemet av den strukturella förekomsten av statligt sanktionerade monopol.” — Eric Fleischmann
”Vidare innebär statens monopol på bytesmedlet en makt att använda skuldsättning i stället för betalningsförmåga som kreditinstrument för att underlätta utbyte, och genom detta monopol får den makt att hindra utbyten tills privilegierade krav först har uppfyllts.” — Dyer D. Lum
”I dag ser ingen, eller vill ingen se, att flertalet människors förslavning i vår tid bygger på skatter i pengar, på mark och annat, som statsmakten driver in från sina undersåtar.” — Leo Tolstoj, What Shall We Do?, kapitel XX
”Genom en fortgående inflationsprocess kan statsmakter i hemlighet och utan att någon märker det konfiskera en betydande del av sina medborgares tillgångar. Med denna metod konfiskerar de inte bara, utan konfiskerar godtyckligt; samtidigt som processen utarmar många berikar den faktiskt somliga.” — John Maynard Keynes, The Economic Consequences of the Peace
”Kapitalismen är densamma överallt. För att överleva och blomstra behöver den ett permanent tillstånd av partiell knapphet: den behöver det för att hålla priserna uppe och skapa hungriga massor som arbetar under vilka villkor som helst.” — Errico Malatesta
”På något sätt intresserar jag mig mindre för vikten och vindlingarna hos Einsteins hjärna än för den nästan säkra vetskapen att människor med samma begåvning har levt och dött på bomullsfält och i låglönefabriker.” — Stephen Jay Gould
”Ty de som numera kallas brottslingar är egentligen inga brottslingar alls. Det är svält, inte synd, som föder vår tids brott.” — Oscar Wilde, The Soul of Man under Socialism
”Slaveri, protektionism och monopol finner försvarare inte bara bland dem som tjänar på dem, utan också bland dem som lider under dem.” — Frédéric Bastiat
”Den klass som har makt att stjäla i stor skala har också makt att kontrollera statsmakten och göra sin stöld laglig.” — Eugene Debs
”När plundring blir ett sätt att leva för en grupp människor i ett samhälle skapar de med tiden ett rättssystem som tillåter den och en moralkod som förhärligar den.” — Frédéric Bastiat
”Laglig plundring kan nu genomföras på oändligt många sätt. Därför har vi också oändligt många planer för att organisera den: tullar, protektionism, förmåner, subventioner, stödåtgärder, progressiv beskattning, offentliga skolor, garanterade arbeten, garanterade vinster, minimilöner, rätt till understöd, rätt till arbetsredskap, gratis kredit och så vidare, och så vidare.” — Frédéric Bastiat, The Law
Hierarki
”Den mesta auktoritet börjar som gangsterns råa makt och utvecklas till den ’legitima’ auktoritet som grundas på tyst medgivande. Det är utan tvekan nationalstatens historia. Fried konstaterar att legitimitet är det medel genom vilket ideologi förenas med makt. Legitimitetens funktion är ’att förklara och rättfärdiga förekomsten av koncentrerad social makt som utövas av en del av gemenskapen, och att ge liknande stöd åt särskilda samhällsordningar, det vill säga särskilda sätt att fördela och styra flödet av social makt’.” — Harold Barclay, People without Government ๖
”Att avskaffa auktoritet eller statsmakt innebär inte att förstöra de individuella eller kollektiva krafter som verkar i samhället, eller det inflytande människor utövar över varandra. Det vore att reducera mänskligheten till en samling tröga, åtskilda atomer; en omöjlighet som, om den gick att genomföra, skulle förstöra varje samhälle och bli dödsstöten för mänskligheten. Att avskaffa auktoriteten innebär att avskaffa monopolet på våld och inflytande. Det innebär att avskaffa det förhållande där den sociala kraften, det vill säga allas kollektiva kraft i ett samhälle, görs till redskap för ett litet antal individers tankar, vilja och intressen. Med hjälp av den kollektiva kraften undertrycker dessa alla andras frihet till förmån för sina egna idéer. Med andra ord innebär det att förstöra ett organisationssätt där framtiden exploateras, mellan en revolution och nästa, till förmån för dem som för stunden har segrat.” — Errico Malatesta
”Där det finns auktoritet finns ingen frihet.” — Pjotr Kropotkin
”När Warren och Proudhon i sitt sökande efter rättvisa för arbetet ställdes inför klassmonopolens hinder såg de att dessa monopol vilade på Auktoriteten och drog slutsatsen att uppgiften inte var att stärka denna Auktoritet och därmed göra monopolet allmänt, utan att rycka upp Auktoriteten med rötterna och ge fritt spelrum åt den motsatta principen, Friheten.” — Benjamin R. Tucker
”Hierarkiska organisationer är utformade för att främst genom den hierarkiska kontrollstrukturens inflytande framtvinga korrelationer i mänskligt beteende. I en ideal hierarki måste all påverkan och kommunikation mellan två ’arbetare’ gå genom en gemensam chef. När det kollektiva beteendets komplexitet ökar, ökar antalet oberoende påverkansfaktorer, och en chef kan inte längre bearbeta eller förmedla dem alla. Det hjälper att öka antalet chefer och minska förgreningsgraden (antalet personer som en chef leder). Men denna strategi misslyckas när det kollektiva beteendets komplexitet överstiger en individs komplexitet. Nätverk som tillåter mer direkt samspel i sidled lider inte av denna begränsning. När komplexiteten i kollektiva beteenden överstiger en enskild människas komplexitet blir hierarkisk kontroll ineffektiv. Hierarkiskt styrda system måste ge vika för nätverkssystem. Vid den punkt där den kollektiva komplexiteten når en individs komplexitet stöter den fortsatta ökningen på de hierarkiska strukturernas gränser. Hierarkiska strukturer kan inte ge upphov till en högre komplexitet utan måste ge plats åt strukturer som domineras av samspel i sidled. Samspel i sidled som ersätter kontrollfunktionen har funnits inom hierarkiska strukturer, men de blir nödvändiga när den hierarkiska kontrollstrukturen fallerar på grund av det kollektiva beteendets höga komplexitet.” — Complexity Rising: From Human Beings to Human Civilization, a Complexity Profile
”En civilisation som bygger på auktoritet och underkastelse är en civilisation utan medel för självkorrigering. Effektiv kommunikation går bara åt ett håll: från härskargruppen till den underordnade gruppen. Varje cybernetiker vet att en sådan enkelriktad kommunikationskanal saknar återkoppling och inte kan uppföra sig intelligent.” — Robert Anton Wilson, ”Thirteen Choruses for the Divine Marquis”, citerad av Kevin Carson i The Desktop Regulatory State
”Den enskilda lydnadshandlingen är hörnstenen inte bara i det auktoritära samhällets styrka utan också i dess svaghet.” — Robert Shea och Robert Anton Wilson, The Illuminatus! Trilogy
”Förtryckaren vore inte så stark om han inte hade medhjälpare bland de förtryckta.” — Simone de Beauvoir
”[...] den främsta fienden, den strategiska motståndaren, är fascismen [...] Och inte bara den historiska fascismen, Hitlers och Mussolinis fascism – som så effektivt kunde mobilisera och utnyttja massornas begär – utan också fascismen inom oss alla, i våra huvuden och i vårt vardagliga beteende, den fascism som får oss att älska makten och begära just det som dominerar och exploaterar oss.” — Michel Foucault, förord till Anti-Oedipus
”Om människor använder sin frihet till att ge upp sin frihet, är de då mindre slavar därefter? Om folket genom en folkomröstning väljer en man till despot över sig, förblir de fria för att despotismen är deras egen skapelse? Ska hans tvångsdekret anses legitima för att de ytterst är resultatet av deras egna röster? Lika gärna skulle man kunna hävda att den östafrikan som bryter ett spjut i en annans närvaro för att därigenom bli dennes träl fortfarande behåller sin frihet eftersom han frivilligt valde sin herre.” — Herbert Spencer, The Man Versus the State
”En människa är inte mindre slav för att hon får välja en ny herre med några års mellanrum.” — Lysander Spooner, No Treason No. VI: The Constitution of No Authority
”Ett fritt val av herrar avskaffar inte herrarna eller slavarna. Fritt val bland en stor mängd varor och tjänster innebär inte frihet om dessa varor och tjänster upprätthåller social kontroll över ett liv av slit och rädsla – det vill säga om de upprätthåller alienation. Och individens spontana återskapande av pålagda behov skapar inte självbestämmande; det vittnar bara om kontrollens effektivitet.” — Herbert Marcuse, One-Dimensional Man
”Den som försöker kontrollera en annan är en härskare, en angripare, en inkräktare; och ett sådant intrång ändrar inte natur vare sig en människa begår det mot en annan, som en vanlig brottsling, eller en människa mot alla andra, som en enväldig monark, eller alla andra mot en människa, som i en modern demokrati.” — Benjamin R. Tucker, 1890
”Ingen griper någonsin makten i avsikt att avstå från den. Makten är inte ett medel, den är ett mål. Man upprättar inte en diktatur för att värna en revolution; man genomför revolutionen för att upprätta diktaturen.” — O’Brien i George Orwells Nineteen Eighty-Four
Statsmakten
”Det är tyvärr inte alls tillräckligt väl förstått att staten, liksom den inte har några egna pengar, inte heller har någon egen makt. All makt den har är vad samhället ger den, plus vad den tid efter annan konfiskerar under den ena eller andra förevändningen; någon annan källa till statsmakt finns inte. Varje utvidgning av statens makt, vare sig genom gåva eller beslag, lämnar därför samhället med lika mycket mindre makt. Statens makt kan aldrig stärkas utan en motsvarande och ungefär lika stor försvagning av samhällets makt.” — Albert J. Nock ๖
”Statens utmärkande drag är auktoriteten, rätten att härska. Människans främsta förpliktelse är självbestämmandet, vägran att låta sig styras.” — Robert Paul Wolff
”När man granskar statsmakten visar den sig vara varken mer eller mindre än en grupp felbara människor med politisk makt att handla som om de vore ofelbara.” — Robert LeFevre
”Där finns skillnaden, och den är mycket viktig. Vi erkänner bristerna i den mänskliga naturen, men vi gör inget undantag för härskarna. De gör det, om än ibland omedvetet, och eftersom vi inte gör något sådant undantag kallar de oss drömmare, ’opraktiska människor’.” — Pjotr Kropotkin
”Om människans naturliga böjelser är så dåliga att det inte är tryggt att låta människor vara fria, hur kommer det sig då att dessa organisatörers böjelser alltid är goda? Tillhör inte också lagstiftarna och deras utsedda ombud människosläktet? Eller tror de att de själva är gjorda av finare lera än resten av mänskligheten?” — Frédéric Bastiat, The Law
”Faran är inte att en viss klass är olämplig att styra. Varje klass är olämplig att styra.” — Lord Acton, brev till Mary Gladstone (1881)
”Men vilket skäl finns det för att statsmakten ska existera? Varför avstå från sin egen frihet, sitt eget initiativ till förmån för andra individer? Varför ge dem makten att vara herrar och, med eller mot var och ens vilja, förfoga över allas krafter efter eget gottfinnande? Är de styrande så utomordentligt begåvade att de med någon rimlighet kan företräda massorna och tillvarata alla människors intressen bättre än alla människor själva skulle kunna göra? Är de så ofelbara och omutliga att man med någon tillstymmelse till klokhet kan anförtro dem allas och envars öde och lita på deras kunskap och godhet? Och även om det fanns människor med oändlig godhet och kunskap, även om vi antar det som aldrig har hänt i historien och som vi tror aldrig kan hända, nämligen att statsmakten skulle tillfalla de skickligaste och bästa, skulle innehavet av statsmakt då tillföra något till deras välgörande inflytande? Skulle den inte snarare förlama eller förstöra det? Ty de som styr finner det nödvändigt att sysselsätta sig med sådant de inte förstår och framför allt att slösa större delen av sin energi på att behålla makten, tillfredsställa sina vänner, hålla de missnöjda i schack och kuva dem som gör uppror.” — Errico Malatesta
”Vilken roll har auktoritet eller statsmakt spelat i människans strävan efter förbättring, i uppfinningar och upptäckter? Ingen alls, eller åtminstone ingen som har varit till hjälp. Det är alltid individen som har åstadkommit varje underverk på detta område, vanligen trots förbud, förföljelse och inblandning från auktoriteter, mänskliga såväl som gudomliga.” — Emma Goldman, The Individual, Society and the State
”Statsmakten är den stora fiktion genom vilken alla försöker leva på alla andras bekostnad.” — Frédéric Bastiat, ”Government”
”De som tror på en skarp skillnad mellan demokrati och monarki har svårt att förstå hur en politisk institution kan genomgå så många förvandlingar och ändå förbli densamma. Men en hastig blick visar att genom hela den engelska monarkins utveckling, med alla dess utvidgningar och revolutioner och till och med dess språng över havet till en koloni som blev en självständig nation och sedan en mäktig stat, har samma statliga funktioner och förhållningssätt i huvudsak bevarats oförändrade.” — Randolph Bourne, The State
”Staten är ingenting annat än summan av de friheter som ett samhälle förnekar individen.” — Michail Bakunin
”Individen kan inte förhandla med staten. Staten erkänner inget annat betalningsmedel än makt, och den präglar själv mynten.” — Ursula K. Le Guin, The Dispossessed (1974)
”Av alla tyrannier kan ett tyranni som utövas för offrens eget bästa vara det mest förtryckande. Det kan vara bättre att leva under rövarbaroner än under allsmäktiga moraliska beskäftare. Rövarbaronens grymhet kan ibland vila, hans girighet kan någon gång mättas; men de som plågar oss för vårt eget bästa kommer att plåga oss utan slut, för de gör det med sitt eget samvetes godkännande.” — C. S. Lewis, The Humanitarian Theory of Punishment (1949)
”Lagen förbjuder i sin storslagna jämlikhet såväl rika som fattiga att sova under broar, tigga på gatorna och stjäla bröd.” — Anatole France
”Principen att majoriteten har rätt att styra minoriteten gör i praktiken varje styre till en ren kamp mellan två grupper människor om vilka som ska vara herrar och vilka som ska vara slavar; en kamp som, hur blodig den än är, aldrig slutgiltigt kan avslutas så länge människan vägrar vara slav.” — Lysander Spooner, No Treason
”Alla styrelseformer misslyckas. Despotism är orättvis mot alla, också mot despoten, som antagligen var ämnad för något bättre. Oligarkier är orättvisa mot de många, och pöbelvälden är orättvisa mot de få. En gång knöts stora förhoppningar till demokratin, men demokrati betyder helt enkelt att folket slår folket för folkets skull. Det har avslöjats. Jag måste säga att det var på tiden, för all auktoritet är djupt förnedrande. Den förnedrar dem som utövar den och dem över vilka den utövas.” — Oscar Wilde, The Soul of Man under Socialism
”… betänk de tiotusentals som har bränts, hängts, kokats och på andra sätt dödats för häxeri; miljonerna för kätteri; de tusentals ädla offren som har lidit för förräderi; offren för eld, tortyr, schavott, sträckbänk och fängelsehåla, för alla tänkbara brott sedan tidernas begynnelse …
Betänk de hav av blod och floder av tårar som världens härskares våld och brutalitet har orsakat; grymheten, tortyren och lidandet som hopats över de hjälplösa, svaga och olyckliga; och fråga dig sedan om du tror att straff är något gott. Även om våld någonsin kunde förebygga brott har härskarnas brutalitet, lidande, blod och brott tornat upp sig som berg över de svaga och okända offrens överträdelser, vilka de har låtsats hämnas. Och denna grymhet avtar inte.
Det är ren galenskap att betvivla rättvisan i gångna tiders fällande domar och tro på rättfärdigheten i dagens. Ingen fällande dom är rättvis och inget avgörande rättfärdigt. Allt våld och allt tvång är grymt, orättvist och barbariskt och kan inte rättfärdigas av människors dom.” — Clarence Darrow, Resist Not Evil
”En statsmakt kan inte önska att samhället faller sönder, för det skulle beröva den och den dominerande klassen källorna till exploatering; inte heller kan den låta samhället upprätthålla sig självt utan officiellt ingripande, för då skulle folket snart inse att statsmakten bara tjänar till att försvara egendomsägarna som håller dem på svältgränsen, och de skulle skynda sig att göra sig av med både statsmakten och egendomsägarna.” — Errico Malatesta
”Varför svälter folket? Därför att härskarna äter upp pengarna i skatter. Därför svälter folket. Varför gör folket uppror? Därför att härskarna lägger sig i för mycket. Därför gör de uppror. Varför värderar folket döden så lågt? Därför att härskarna kräver för mycket av livet. Därför tar folket lätt på döden. Den som har så lite att leva av vet bättre än att sätta alltför stort värde på livet.” — Laozi, Tao Te Ching, kap. 75, övers. Gia-Fu Feng och Jane English
”Därför bör den som önskar frihet förstå dessa avgörande fakta: 1. Var och en som lägger pengar i händerna på en så kallad ’statsmakt’ lägger ett svärd i dess händer som kommer att användas mot honom själv, för att pressa mer pengar ur honom och hålla honom underkastad dess godtyckliga vilja. 2. De som först tar hans pengar utan hans samtycke kommer att använda dem till att ytterligare plundra och förslava honom om han vågar motsätta sig deras krav i framtiden.” — Lysander Spooner, No Treason
”Vi kan utan fruktan dra slutsatsen att den revolutionära formeln inte kan vara Direkt Lagstiftning, Direkt Styre eller Förenklat Styre, utan Inget Styre. Varken monarki, aristokrati eller ens demokrati, i den mån den innebär något styre alls, även om den handlar i folkets namn och kallar sig folket. Ingen auktoritet, inget styre, inte ens folkligt – det är Revolutionen. Direkt lagstiftning, direkt styre, förenklat styre är gamla lögner som man förgäves försöker föryngra. Att styra folket, direkt eller indirekt, enkelt eller komplicerat, kommer alltid att vara att bedra folket. Det är alltid en människa som ger order till en annan, fiktionen som gör slut på friheten; råstyrkan som avgör frågor tvärt i stället för rättvisan, som ensam kan besvara dem; envis ärelystnad som gör hängivenhet och godtrogenhet till språngbrädor …” — Pierre-Joseph Proudhon, The General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century (1851)
”Även om frånvaron av statsmakt verkligen innebar anarki i negativ bemärkelse, som oordning – vilket långt ifrån är fallet – skulle inte ens då någon anarkisk oordning kunna vara värre än det tillstånd statsmakten har fört mänskligheten till.” — Leo Tolstoj, Patriotism and Government
”Vad är det vi kallar statsmakt? Är det något annat än organiserat våld? Lagen befaller dig att lyda, och om du inte lyder kommer den att tvinga dig med våld – alla statsmakter, alla lagar och all auktoritet vilar ytterst på tvång och våld, på straff eller rädsla för straff.” — Alexander Berkman
”Staten kallar sitt eget våld lag, men individens våld brott.” — Max Stirner, The Unique and Its Own
”En gång var brottet lika ensamt som ett protestrop; nu är det lika allmänt som vetenskapen. I går ställdes det inför rätta; i dag bestämmer det lagen.” — Albert Camus, The Rebel
”Du ifrågasätter inte statsmaktens rätt att döda, konfiskera och fängsla. Om en privatperson gjorde sig skyldig till det som statsmakten gör hela tiden skulle du stämpla honom som mördare, tjuv och skurk. Men så länge det utövade våldet är ’lagligt’ godkänner du det och underkastar dig det. Så det är egentligen inte våldet du invänder mot, utan att människor använder våld ’olagligt’.” — Alexander Berkman
”Det är förbjudet att döda; därför straffas alla mördare, såvida de inte dödar i stora skaror och till trumpetfanfarer.” — Voltaire
”Att vara STYRD är att övervakas, inspekteras, spioneras på, ledas, drivas av lagar, numreras, regleras, registreras, indoktrineras, predikas för, kontrolleras, granskas, uppskattas, värderas, klandras, befallas av varelser som varken har rätt, visdom eller dygd att göra det. Att vara STYRD är att vid varje handling, varje transaktion, noteras, registreras, räknas, beskattas, stämplas, mätas, numreras, taxeras, licensieras, auktoriseras, förmanas, hindras, förbjudas, reformeras, rättas och straffas. Det är att under förevändning om allmännytta och i det allmänna intressets namn påläggas avgifter, drillas, skinnas, exploateras, monopoliseras, utpressas, pressas, luras och plundras; och sedan, vid minsta motstånd, vid första klagomål, undertryckas, bötfällas, smädas, trakasseras, jagas, misshandlas, klubbas, avväpnas, bindas, strypas, fängslas, dömas, fördömas, skjutas, deporteras, offras, säljas och förrådas; och till råga på allt hånas, förlöjligas, begabbas, skymfas och vanäras. Detta är styre; detta är dess rättvisa; detta är dess moral.” — Pierre-Joseph Proudhon
”Statsmakten är den farligaste institution människan känner till. Genom historien har den kränkt människors rättigheter mer än någon individ eller grupp av individer skulle kunna göra: den har dödat människor, förslavat dem, skickat dem till tvångsarbete och koncentrationsläger och regelbundet rånat och plundrat dem på frukterna av deras arbete. Till skillnad från enskilda brottslingar har statsmakten makt att gripa och ställa inför rätta; till skillnad från enskilda brottslingar kan den helt omsluta en människa och dominera varje sida av hennes liv, så att hon inte har någon utväg annat än att lämna landet (och i totalitära länder är till och med det förbjudet).” — John Hospers
Maktbalans
”Jag är verkligen fri först när alla människor, män och kvinnor, är lika fria. Andra människors frihet förnekar eller begränsar långt ifrån min frihet; tvärtom är den dess nödvändiga förutsättning och bekräftelse.” — Michail Bakunin ๖
”Argumentet för frihet är inget argument mot organisation, som är ett av de mäktigaste redskap det mänskliga förnuftet kan använda, utan mot varje exklusiv, privilegierad och monopolistisk organisation, mot att använda tvång för att hindra andra från att göra något bättre.” — Friedrich August von Hayek
”Decentralisering innebär självbestämmande – förmågan att handla fritt på eget initiativ. Självbestämmande kan gälla i vilken skala som helst: en enskild människa, ett grannskap, en rörelse, en hel region. För att vara fri behöver du kontroll över din närmaste omgivning och detaljerna i din vardag; ju mer självförsörjande du är, desto tryggare är ditt självbestämmande. Det behöver inte innebära att du tillgodoser alla dina behov självständigt; det kan också innebära ett slags ömsesidigt beroende som ger dig ett övertag gentemot dem du är beroende av. Ingen enskild institution bör kunna monopolisera tillgången till resurser eller sociala relationer. Ett samhälle som främjar självbestämmande kräver det som en ingenjör skulle kalla redundans: många olika val och möjligheter på varje område i livet.” — CrimethInc., From Democracy to Freedom
”En växande förvaltningsorganisations ökande makt åtföljs av en minskande förmåga hos resten av samhället att stå emot dess fortsatta tillväxt och kontroll.” — Herbert Spencer, The Man Versus the State
”Den samverkan som uppstår när kunskap delas i nätverket är – i båda ordets bemärkelser – en egenskap hos nätverket. Detta har fått revolutionerande följder för maktbalansen mellan nätverk och hierarkier och gett individer och små grupper nästan ofattbart mycket större makt gentemot stora organisationer. I en hierarki måste all kommunikation mellan medlemmar eller lokala noder passera ett begränsat antal centrala noder. Den enda kommunikation som får gå från en medlem eller lokal nod till en annan är den som uppfyller spridningskraven hos dem som kontrollerar de centrala noderna. Bara ett fåtal noder inom en hierarki har makt att sända; därav uttrycket ’en till många’ för att beskriva dess struktur. I ett distribuerat nätverk har däremot varje nod makt att sända, och vilka två noder som helst kan kommunicera direkt utan att passera en central nod eller få dess kontrollants godkännande. I stället för att enskilda medlemmar bara väljer vem som ska kontrollera de centrala noderna lägger ’[n]ågon fram ett förslag och alla som vill delta kan göra det. Hur omfattande handlingen blir beror på i vilken grad förslaget antas.’ Majoritetsdemokrati är ett ’knapphetssystem’ där beslutanderätten är rivaliserande: ’kollektivet måste ställas inför ett antingen–eller-val, mellan ett filter och ett annat, mellan en företrädare och en annan.’ I ett distribuerat nätverk är beslutanderätten däremot inte rivaliserande. Varje individs beslut påverkar bara henne själv och hindrar inte andra från att göra likadant. ’Även om majoriteten inte bara motsatte sig ett förslag utan också agerade mot det skulle den inte kunna hindra att förslaget genomfördes.’” — Kevin Carson, The Desktop Regulatory State
”Det finns ett omvänt förhållande mellan de två: den enas styrka är den andras svaghet. Vill vi stärka samhället måste vi försvaga staten. Totalitärer av alla slag inser detta; därför försöker de alltid förstöra de samhällsinstitutioner som de inte kan dominera.” — Colin Ward, The State and Society
”Viktiga asymmetrier ger statens motståndare enorma fördelar. Ja, stater har kraftfulla övervakningsmöjligheter, men de styrs centralt och hierarkiskt och är tillgängliga endast för relativt små och någorlunda identifierbara grupper av operatörer. Och de försöker hitta och övervaka vad som närmast är halmfärgade nålar i en höstack med sju miljarder människor. Världens nätverksbaserade motståndsrörelser är dessa nålar. Det är mycket lättare för nålen att se och identifiera mannen med högaffeln än för mannen med högaffeln att se och identifiera nålen. Det finns långt fler nålar än män med högafflar. Och nålarna har tillgång till egna verktyg – billiga, lättanvända verktyg som är tillgängliga för nästan vem som helst (även de nämnda operatörerna!) som när som helst och av vilken anledning som helst bestämmer sig för att bli en nål.” — Thomas Knapp, citerad av Kevin Carson
”Som första steg för att nå sina mål uppmuntrar decentralister en spridning av produktionen. De främjar därför det produktiva hem där man med moderna småskaliga verktyg och maskiner kan tillverka allt eller en mycket stor del av det familjen behöver för sitt uppehälle.” — Mildred Loomis
”Verkligheten är att jorden inte längre tål detta angrepp. Vi kan inte längre låta det fortsätta när luften förorenas, vattnet förorenas, vår mat förorenas. [...] Det är jorden som ger oss liv, inte den amerikanska statsmakten. Jorden ger oss liv, inte den multinationella företagsmakten. Jorden ger oss liv, vi behöver jorden. Vi måste ha den, annars upphör vårt liv. Därför måste vi göra motstånd mot det de gör.” — John Trudell, ”Take Back the Earth”, tal på Thanksgiving (1980)
”Om du tog den ivrigaste revolutionären och gav honom absolut makt skulle han inom ett år vara värre än tsaren själv.” — Michail Bakunin
”Det är säkert så ’Staten’ uppstår på jorden. Jag tror att vi har gjort oss av med den fantasi som ser statens uppkomst i något slags ’kontrakt’. Den som kan befalla, som av naturen är en ’herre’, som träder fram med våld i sina handlingar och gester – vad skulle en sådan människa ha med kontrakt att göra? Med sådana varelser kan vi inte förhandla.” — Friedrich Nietzsche, The Genealogy of Morals
”[…] statens brottslighet är inget nytt och inget att förvånas över. Den började när den första gruppen rövare slöt sig samman och bildade staten, och den kommer att fortsätta så länge staten finns i världen, eftersom staten i grunden är en antisocial institution, i grunden brottslig. Tanken att staten uppstod för att tjäna något slags samhälleligt syfte saknar helt historisk grund. Den uppstod ur erövring och konfiskering – det vill säga ur brott. Den uppstod för att upprätthålla samhällsuppdelningen i en ägande och exploaterande klass och en egendomslös beroende klass – det vill säga för ett brottsligt syfte.” — Albert Jay Nock, ”The Criminality of the State” (1939)
”Den tidiga staten lyckades faktiskt, som vi ska se, ofta inte behålla sin befolkning; den var ovanligt skör epidemiologiskt, ekologiskt och politiskt och benägen att falla sönder eller splittras. Men om staten ofta bröts upp var det inte för att den avstod från att använda allt tvång den kunde uppbåda. Bevisen för utbredd användning av ofritt arbete – krigsfångar, skuldslaveri, tempelslaveri, slavmarknader, tvångsförflyttningar till arbetskolonier, straffarbete och kollektivt slaveri (exempelvis Spartas heloter) – är överväldigande.” — James C. Scott, Against the Grain: A Deep History of the Earliest States (2017)
”Den ständigt växande makten hos en själlös politisk byråkrati som övervakar och tryggar människans liv från vaggan till graven lägger allt större hinder i vägen för människors samarbete. Ett system som i varje handling offrar stora delar av befolkningens, ja hela nationers, välfärd för små minoriteters själviska maktbegär och ekonomiska intressen måste slita sönder de sociala banden och leda till ett ständigt allas krig mot alla. Detta system har bara gått i spetsen för den stora intellektuella och sociala reaktion som i dag kommer till uttryck i modern fascism och idén om den totalitära staten. Den överträffar gångna århundradens absoluta monarkis maktbesatthet och försöker lägga varje område av mänsklig verksamhet under statens kontroll. ’Allt för staten; allt genom staten; ingenting utan staten!’ blev ledmotivet för en ny politisk teologi. Liksom Gud är allt och människan intet i olika kyrkliga teologier är staten allt och medborgaren intet i denna moderna politiska lära. Och liksom orden ’Guds vilja’ användes för att rättfärdiga privilegierade kasters vilja, döljer sig i dag bakom statens vilja bara de själviska intressena hos dem som anser sig kallade att tolka denna vilja på sitt eget sätt och påtvinga folket den.” — Rudolf Rocker
Spontan ordning
”Friheten är inte ordningens dotter utan dess moder.” — Pierre-Joseph Proudhon
”Om du vill vara en stor ledare måste du lära dig följa Tao. Sluta försöka kontrollera. Släpp fasta planer och föreställningar, så kommer världen att styra sig själv. Ju fler lagar och begränsningar som finns, desto fattigare blir människorna. Ju fler vapen du har, desto mindre trygga blir människorna. Ju fler subventioner du har, desto mindre självständiga blir människorna. Ju fler regler och föreskrifter, desto fler tjuvar och rövare. Därför säger Mästaren: Jag släpper lagen, och människorna blir ärliga. Jag släpper ekonomin, och människorna blir välmående. Jag släpper religionen, och människorna finner ro. Jag släpper varje önskan om det allmänna bästa, och det goda blir lika allmänt som gräset.” — Laozi, Tao Te Ching, kap. 57
”Den grundläggande principen att vi i ordnandet av våra angelägenheter bör använda samhällets spontana krafter så mycket som möjligt och tillgripa tvång så lite som möjligt kan tillämpas på oändligt många sätt.” — Friedrich Hayek, The Road to Serfdom
”Om vi kan enas om att samhällets ekonomiska problem främst gäller snabb anpassning till förändringar i de särskilda omständigheterna vid en viss tid och på en viss plats, tycks det följa att de slutgiltiga besluten måste överlåtas åt de människor som känner till dessa omständigheter, som direkt känner till de relevanta förändringarna och de resurser som omedelbart finns tillgängliga för att möta dem.” — Friedrich A. Hayek, The Use of Knowledge in Society
”De med nödvändighet enkla abstraktionerna hos stora byråkratiska institutioner kan, som vi har sett, aldrig återge naturens eller samhällets processers verkliga komplexitet på ett tillfredsställande sätt. De kategorier de använder är för grova, för statiska och för stiliserade för att göra rättvisa åt den värld de påstår sig beskriva.” — James C. Scott, Seeing Like a State
”Ju mer du försöker kontrollera hur människor tänker, handlar eller samspelar, vare sig direkt med våld eller genom mer indirekta medel (hot, rädsla eller ’knuffar’ med någon annan form av manipulation av incitament), desto mindre anpassningsbart blir systemet.” — Andrew Kemle
”Det traditionella argumentet för spontan ordning framför centraliserad utformning är att bara en decentraliserad och evolutionär process, under förhållanden där kunskapen är spridd, leder till att den relevanta kunskapen upptäcks. Med andra ord kan en spontan ordning ’[…] använda kunskap som ingen besitter i sin helhet’.” — F. A. Hayek, (Law, Legislation and Liberty, Volume 1: Rules and Order)
”För ett naivt sinne som bara kan föreställa sig ordning som resultatet av medveten planering kan det verka absurt att ordning och anpassning till det okända under komplexa förhållanden kan uppnås effektivare genom decentraliserade beslut, och att en uppdelning av auktoriteten faktiskt utvidgar möjligheterna till övergripande ordning. Ändå leder decentraliseringen faktiskt till att mer information beaktas.” — Friedrich Hayek
”Omfattande empirisk forskning dokumenterar mångfalden av miljöer där individer själva löser problem med gemensamma resurser, när dessa lösningar är hållbara under långa perioder och hur större institutionella arrangemang stärker eller försvagar individers förmåga i mindre skala att lösa problem effektivt och hållbart.” — Elinor Ostrom, ”Beyond Markets and States: Polycentric Governance of Complex Economic Systems”
”Spontana ordningar uppstår ur nätverk av självständiga jämlikar vars handlingar ger positiv och negativ återkoppling som hjälper kommande aktörer att följa sina egna självständigt utformade planer och därmed fortsätta återkopplingsprocessen. Varje människa är en nod i ett nätverk och är förbunden genom återkoppling, medan varje nod är fri att handla på egen hand. Den återkoppling de skapar minimerar hur mycket någon behöver veta om systemet som helhet för att lyckas inom det.” — Gus diZerega, citerad av Kevin Carson i The Desktop Regulatory State
”Som sociologisk term syftar stigmergi främst på sådana nätverksorganisationer som förknippas med wikir, gruppbloggar och ’ledarlösa’ organisationer uppbyggda som nätverksceller. När stigmergiskt samarbete utvidgas genom datorer och digitala nätverk ökar bearbetningsförmågan betydligt. Stigmergi låter självständigt handlande individer samarbeta i obegränsad skala.
Stigmergi är inte ’kollektivistisk’ i traditionell mening, så som man förstod det när en gemensam ansträngning i någon större skala krävde en stor organisation som företrädde kollektivet och administrativ samordning av individuella insatser genom en hierarki. Men den är det yttersta förverkligandet av kollektivismen, eftersom den avlägsnar transaktionskostnaden för många individers samordnade handling. Den är individualismen driven till sin spets, eftersom alla handlingar är individers fria handlingar och ’kollektivet’ helt enkelt är summan av individuella handlingar. Varje individ är fri att formulera vilken innovation hon finner lämplig utan att behöva kollektivets tillstånd, och var och en är fri att anta den eller låta bli. Stigmergi undanröjer behovet av att någon individ binds av gruppens vilja och gör individen till den enhet där beslut fattas, vilket fullt ut förverkligar samtyckets ideal.
Stigmergisk organisation resulterar i modulära strukturer av byggstenar. Sådana strukturer är allmänt förekommande eftersom modularitet förändrar ett systems förmåga att lära, utvecklas och anpassa sig. Ett litet antal byggstenar kan flyttas om och kombineras på nytt till ett enormt antal komplexa system. Om man börjar med många modulära individer, som var och en kan samspela med några andra och påverka andra enligt en enkel grammatik med ett fåtal regler, kan de modulära individerna under rätt omständigheter genomgå en snabb fasövergång.” — Kevin Carson, The Desktop Regulatory State ๖
”För att förstå hur samhället skulle kunna finnas utan statsmakt räcker det att för en stund rikta uppmärksamheten mot vad som faktiskt sker i vårt nuvarande samhälle. Vi kommer att se att de viktigaste funktionerna i själva verket redan nu utförs utan statsmaktens ingripande. Vi kommer också att se att statsmakten bara ingriper för att exploatera massorna eller försvara de privilegierade, eller slutligen, helt i onödan, sanktionera allt som har gjorts utan dess hjälp, ofta trots den och i opposition mot den. Människor arbetar, byter, studerar, reser, följer efter eget val gällande regler för moral eller hygien; de drar nytta av vetenskapens och konstens framsteg och har otaliga gemensamma intressen utan att någonsin känna behov av någon som talar om hur de ska bete sig i dessa frågor. Tvärtom är det just sådant där statsmakten inte ingriper som frodas bäst och ger upphov till minst stridigheter, eftersom det omedvetet anpassas till allas önskningar på det sätt som befinns mest nyttigt och behagligt.” — Errico Malatesta
”När denna negativa makt som utgör statsmakten avskaffas kommer samhället att bli det som det kan bli med de krafter och förmågor som finns för stunden. Om det finns bildade människor som vill sprida utbildning kommer de att organisera skolor och tvingas visa vilken nytta och glädje utbildningen kan ge. Om det inte finns sådana människor, eller bara några få, kan en statsmakt inte skapa dem. Allt den kan göra, vilket den faktiskt gör i dag, är att ta dessa få från praktiskt, fruktbart arbete inom utbildningen och sätta dem att uppifrån leda det som ska påtvingas med hjälp av ett polissystem. Så gör den intelligenta och engagerade lärare till enbart politiker, som blir värdelösa parasiter, helt upptagna av att påtvinga andra sina egna käpphästar och behålla makten.” — Errico Malatesta
”Under statsmaktens maskineri, i de politiska institutionernas skugga, utom synhåll för statsmän och präster, skapar samhället långsamt och tyst sin egen organism; och bygger en ny ordning, uttrycket för dess livskraft och självbestämmande. . . . Vi kan utan fruktan dra slutsatsen att den revolutionära formeln inte kan vara Direkt Lagstiftning, Direkt Styre eller Förenklat Styre, utan INGET STYRE.” — P. J. Proudhon, 1851
”När statens hatade makt inte längre tvingar individer, sammanslutningar, kommuner, regioner och områden att leva tillsammans kommer de att vara mycket närmare förbundna och bilda en långt mer levande, verklig och kraftfull enhet än den som de i dag tvingas bilda under statens lika förtryckande som utmattande ok.” — Pierre-Joseph Proudhon
”Kaotiskt beslutsfattande främjar insikten att samhället kan fungera spontant som ett decentraliserat nätverk, tillåter konflikt som en sund kraft i våra liv, uppmuntrar många olika rum för beslut i alla livets ögonblick, långt bortom kongressens eller diktatets formella, manliga sfär, och låter olika, till och med motstridiga, beslut fattas på olika punkter i det mänskliga nätverket. Samtidigt uppmuntras ett kollektivt medvetande så att alla beslutsfattare kan använda sin intelligens fullt ut och samordna sig därefter. Människor har en evolutionärt prövad förmåga att använda kaotiskt beslutsfattande på makronivå, och de enda som bestrider detta är de som vill hålla sina landsmän permanent omyndiga för att kontrollera dem genom att monopolisera beslutsfattandet i enhetliga strukturer.” — Peter Gelderloos, Worshiping Power
”Antingen staten för evigt, som krossar individens och det lokala livets möjligheter, tar över alla mänskliga verksamhetsområden och för med sig sina krig och inre maktstrider, sina palatsrevolutioner som bara ersätter en tyrann med en annan, och oundvikligen väntar vid slutet av denna utveckling … döden! Eller staternas förstörelse och ett nytt liv som åter börjar i tusentals centra, enligt principen om individers och gruppers livliga initiativ och fria överenskommelse.” — Pjotr Kropotkin
Fri sammanslutning
”Nu måste du medge antingen att det i frihet kommer att finnas olika samhällsordningar i olika samhällen, några kommunistiska och andra raka motsatsen, och att konkurrens nödvändigtvis kommer att uppstå mellan dem så att resultaten får avgöra vilket som är bäst, eller också måste du krossa konkurrensen, införa kommunism, förneka friheten och gå på tvärs mot framsteget. Vad världen behöver, min vän, är inte nya metoder för att införa saker, utan att begränsningarna av möjligheterna avskaffas.” — Voltairine de Cleyre, The Individualist and the Communist ๖
”När det som ett faktum erkänner alla medlemmars lika rätt till de skatter som samlats under det förflutna erkänner det inte längre någon uppdelning mellan exploaterade och exploatörer, styrda och styrande, dominerade och dominerande. Det söker skapa ett visst harmoniskt samspel inom sig, inte genom att underställa alla medlemmar en auktoritet som påstås företräda samhället, inte genom att försöka skapa likformighet, utan genom att uppmuntra alla att utveckla fritt initiativ, fri handling och fri sammanslutning. Det söker individualitetens mest fullständiga utveckling förenad med den högsta utvecklingen av frivillig sammanslutning i alla dess former, i alla tänkbara grader och för alla tänkbara syften; ständigt föränderliga och omformade sammanslutningar som inom sig bär förutsättningarna för sin varaktighet och hela tiden antar nya former som bäst svarar mot allas mångskiftande strävanden.” — Pjotr Kropotkin
”Ordet stat används alltså ofta för att beskriva ett särskilt slags samhälle, en viss mänsklig gemenskap samlad på ett visst territorium [...] Det används också helt enkelt som synonym till samhälle. Och på grund av dessa betydelser som ges åt ordet stat tror motståndarna, eller låtsas snarare tro, att anarkister vill avskaffa varje socialt band och allt kollektivt arbete och döma alla människor till ett liv i isolering [...] Därför tror vi att det vore bättre att använda uttryck som avskaffande av staten så lite som möjligt och ersätta dem med den tydligare och mer konkreta termen avskaffande av statsmakten.” — Errico Malatesta
”Frihet är ingen låda som människor ska tvingas in i. Frihet är ett rum där människor kan leva. Den säger inte hur de kommer att leva. Den säger, för alltid, bara att vi kan.” — Karl Hess
”Individen är livets verkliga realitet. Som ett kosmos i sig existerar individen inte för staten, inte heller för den abstraktion som kallas ’samhället’ eller ’nationen’, som bara är en samling individer.” — Emma Goldman, ”The Place of the Individual in Society” (1940)
”Tillhör jag mig själv eller någon annan, eller något annat? Har jag sociala skyldigheter gentemot de många informella och överlappande sociala grupper som jag av egen vilja ansluter mig till och kan lämna om jag vill, eller gentemot en enhet som jag inte har anslutit mig till …” — Colin Ward, The State and Society
”Den frihet vi vill ha, för oss själva och för andra, är inte en absolut metafysisk, abstrakt frihet som i praktiken oundvikligen blir till förtryck av de svaga; den är verklig frihet, möjlig frihet, som består i en medveten gemenskap av intressen och frivillig solidaritet.” — Errico Malatesta
”Ett fritt och enkelt byte från en form av kommunism till en annan, därifrån till någon form av individualism och så vidare vore alltså det mest självklara och grundläggande i ett verkligt fritt samhälle. Om någon grupp försökte hindra detta och göra ett system förhärskande skulle den bekämpas lika bittert som revolutionärer bekämpar det nuvarande systemet.” — Max Nettlau
”Mutualismens teori hävdar att samhällets intressen som helhet bäst tillgodoses med samma medel som mest främjar individens intressen: frihet från begränsningar så länge individens handlingar inte inkräktar på andra; avskaffande av alla faktorer som på konstgjord väg begränsar människors möjligheter; frivillig organisering av samhället i sammanslutningar när behov av dem uppstår för att utföra sådant som ligger bortom en enskild individs förmåga; kort sagt, frivilligt skapande och ömsesidigt utbyte av varor under förhållanden som utesluter särprivilegier och statligt skyddade monopol.” — Clarence Lee Swartz, What Is Mutualism?
”Libertarianism kan inte påtvingas uppifrån. Att misslyckas med att påtvinga libertarianism är faktiskt ett mått på dess framgång.” — Samuel E. Konkin III
”Efter att ha prövat alla slags statsmakter och försökt lösa det olösliga problemet med att ha en statsmakt ’som kunde tvinga individen till lydnad utan att själv undkomma skyldigheten att lyda kollektivet’, försöker mänskligheten nu befria sig från varje statsmakts band och tillgodose sitt behov av organisation genom fria överenskommelser mellan individer med samma gemensamma mål.” — Pjotr Kropotkin
Ömsesidig hjälp
”Vänskap kan inte skalas upp så att den slukar hela planeten. Vänskap förblir alltid liten, personlig, nära, medveten, frivillig och decentraliserad. Det är en styrka, inget fel. Vänskap låter dig sluta dig samman med andra och gå skilda vägar när du vill, samtidigt som du alltid behåller din individualitet, fristaden i ditt inre och klarheten i att veta vem du är och vad du behöver. Det anonyma storsamhällets påbud och det förment gemensamma bästa behöver inte fördunkla dina tankar när du skapar vänskap i stället för att bygga gemenskaper.” — Against Community Building, Towards Friendship ๖
”Det är uppenbart att det skulle strida mot allt vi vet om naturen om människan vore ett undantag från en så allmän regel: om en varelse som människan, så försvarslös i sin begynnelse, skulle ha funnit sitt skydd och sin väg till utveckling inte i ömsesidigt stöd, som andra djur, utan i en hänsynslös konkurrens om personliga fördelar utan hänsyn till artens intressen. För ett sinne som är vant vid tanken på naturens enhet framstår detta påstående som fullständigt ohållbart. Ändå har det, osannolikt och ofilosofiskt som det är, aldrig saknat anhängare. Det har alltid funnits författare som haft en pessimistisk syn på mänskligheten. De kände den mer eller mindre ytligt genom sina egna begränsade erfarenheter; av historien visste de vad krönikörerna, som alltid fäste blicken vid krig, grymhet och förtryck, berättade och föga mer; och de drog slutsatsen att mänskligheten bara är en lös samling varelser, alltid beredda att slåss med varandra och hindrade från detta endast genom någon auktoritets ingripande.” — Pjotr Kropotkin, Mutual Aid: A Factor of Evolution
”Förlåt, men jag vill inte bli kejsare. Det är inte min sak. Jag vill inte styra eller erövra någon. Jag vill gärna hjälpa alla – om det går – judar, icke-judar, svarta, vita. Vi vill alla hjälpa varandra. Sådana är människor. Vi vill leva av varandras lycka – inte av varandras olycka.” — Charlie Chaplin, slutanförandet i The Great Dictator (1940)
”Solidaritet är på vissa sätt motsatsen till välgörenhet. Välgörenhet är ett sätt att ge hjälp som förstärker det hierarkiska förhållandet mellan grupper. När rika människor skänker pengar till välgörenhet blir fattiga människor ännu mer beroende av de rika. Men när fattiga människor organiserar sig för att dela resurser som jämlikar handlar de solidariskt.” — Life Without Law
”Solidaritet är alltså det medel genom vilket vi kan vinna och trygga vår egen frihet. Vi kommer överens om att arbeta tillsammans så att vi inte behöver arbeta för någon annan. Genom att komma överens om att dela med varandra ökar vi våra möjligheter att njuta mer, inte mindre. Ömsesidig hjälp ligger i mitt eget intresse – det vill säga jag inser att det gagnar mig att nå överenskommelser med andra på grundval av ömsesidig respekt och social jämlikhet; om jag dominerar någon betyder det nämligen att det finns förhållanden som tillåter dominans, och då kommer sannolikt också jag att domineras i min tur.” — An Anarchist FAQ
”Innan våra vita bröder kom för att civilisera oss hade vi inga fängelser. Därför hade vi inga brottslingar. Vi hade inga lås eller nycklar och därför inga tjuvar. Om någon var så fattig att han saknade häst, tipi eller filt gav någon honom det. Vi var för ociviliserade för att fästa stort värde vid personliga tillhörigheter. Vi ville bara ha saker för att kunna ge bort dem. Vi hade inga pengar, och därför kunde en människas värde inte mätas i pengar.” — John Fire Lame Deer, Lame Deer, Seeker of Visions
”Vilka underbara resultat denna unika kraft i människans individualitet har åstadkommit när den stärkts genom samarbete med andra individualiteter … samarbete – i motsats till inbördes strid och kamp – har verkat för artens överlevnad och utveckling … bara ömsesidig hjälp och frivilligt samarbete … kan skapa grunden för ett fritt individuellt liv och fria sammanslutningar.” — Emma Goldman, Red Emma Speaks, s. 118
”Arbetarägande och konsumentkooperativ är delar av marknaden; föreningar för ömsesidig hjälp och gratis kliniker är delar av marknaden; det är också frivilliga fackföreningar, samtyckesbaserade kommuner och otaliga andra alternativ till det kapitalistiska status quo.” — Charles Johnson, Markets Not Capitalism
”Att ägna sig åt ömsesidig hjälp och direkt aktion ger den solidaritet som återupplivar samhällen som splittrats i enskilda atomer av statliga strukturer.” — Joseph Parampathu, Creative Destruction: Rethinking Failure after the State (2021)
”Vertikal agorism skulle omfatta att delta i och skapa lokala utbytesnätverk, stadsodling, odling på tomten, bondemarknader, stöd till alternativ till polisen och stöd till decentraliserad teknik mellan jämlikar. Även om dessa vertikala steg skulle kunna innefatta användning av statens valuta (och därför inte vara helt motekonomiska) är de ändå betydelsefulla för att utmana beroendet av staten och företagsklasserna. Andra vertikala steg behöver inte direkt innefatta utbyte av pengar men motverkar ändå beroende. Det kan handla om moraliskt stöd och spridning av teknik som rubbar det rådande läget och främjar starkare relationer mellan människor i lokalsamhället.” — Derrick Broze, Vertical and Horizontal Agorism
”På detta sätt skulle ’självständiga kommuner för de territoriella sammanslutningarna och väldiga federationer av fackföreningar för grupper efter samhällsfunktion – de två sammanvävda och med ömsesidigt stöd för att tillgodose samhällets behov’ utvecklas. Till detta kommer ’grupper efter personlig samhörighet – otaliga grupper, oändligt varierande, långvariga eller flyktiga, som uppstår efter stundens behov för alla tänkbara syften’. Dessa ’tre slags grupper’ skulle säkerställa ’att alla sociala behov tillgodoses: konsumtion, produktion och utbyte, kommunikation, sanitet, utbildning, ömsesidigt skydd mot angrepp, ömsesidig hjälp, territoriellt försvar och slutligen vetenskapliga, konstnärliga, litterära och underhållningsmässiga behov’.” — Pjotr Kropotkin
”Kriminaliseringen av fattigdom genom polisens trakasserier och kommunala föreskrifter motverkar arbetet med att hjälpa hemlösa och fattiga som varje dag kämpar för att komma på fötter igen. För att ytterligare främja jämlikhet i vårt samhälle kommer vi att fortsätta dela mat i våra gemenskaper och bygga solidaritet med hemlösa och andra organisationer som söker en bättre framtid.” — Food Not Bombs
Ickevåld
”Att ge hopp åt de många förtryckta och fruktan åt de få förtryckarna, det är vår uppgift; om vi gör det första och ger hopp åt de många måste de få bli skrämda av deras hopp. Annars vill vi inte skrämma dem; det är inte hämnd vi vill ha för fattiga människor, utan lycka. Vilken hämnd skulle för övrigt kunna utkrävas för alla de tusentals år som de fattiga har lidit?” — William Morris ๖
”Ickevåldshandling som metod är förenlig med målet om ett samhälle utan våld. Att använda metoder som speglar målet kallas prefiguration: metoderna förebådar – med andra ord föregriper eller upprepar i förväg – målet. Prefiguration ger övning och erfarenhet av det man eftersträvar. Den bidrar till att skapa en del av målet även om en kampanj misslyckas. Och den hjälper till att hålla ansträngningarna på rätt spår. Om målet är ett samhälle utan organiserat våld har ickevåldshandling alla dessa föregripande fördelar. Den ger erfarenhet av att leva utan våld, minskar våldet här och nu även när kampanjer misslyckas och ser till att ansträngningarna går i en ickevåldslig riktning.” — How Nonviolence is Misrepresented
”Våld (fysisk kraft) som används för att skada en annan, den brutalaste form kampen mellan människor kan anta, är i hög grad fördärvande. Det tenderar genom sin natur att kväva människans bästa känslor och utveckla alla antisociala egenskaper: grymhet, hat, hämnd, härskaranda och tyranni, förakt för de svaga och kryperi för de starka. Denna skadliga tendens uppstår även när våld används för ett gott syfte. […] Anarkister som gör uppror mot varje slags förtryck och kämpar för vars och ens fullständiga frihet, och som därför instinktivt borde rygga tillbaka för alla våldshandlingar som upphör att vara blott motstånd mot förtryck och själva blir förtryckande, kan också falla ned i råstyrkans avgrund. […]” — Errico Malatesta, Violence as a Social Factor (1895)
”Att ursäkta våldsamt människofientliga känslor och upphöja dem till en rörelses taktiska princip … är både ont och kontrarevolutionärt.” — Errico Malatesta
”Enligt en studie från University of South Carolina ökade våldet i Amerika med 42 procent under Vietnamkriget. Det är knappast förvånande. Våra ledare står över lagen, så varför skulle inte vi göra det? Om statsmakten hotar andra länder med bomben, varför skulle vi inte hota varandra med pistoler? Om våra ledare skövlar planeten, varför skulle inte vi göra detsamma mot våra grannar? Våra ledare skapar ett klimat av rädsla och våld. Varför verkar de chockade när amerikaner dödar, rånar och lemlästar varandra?” — Philip Berrigan, Fighting the Lamb’s War: Skirmishes with the American Empire (1996)
”Staten hålls samman genom polismakt riktad mot medborgarna. Staten, avlad i våld och stödd av våld, kommer aldrig att uppnå verklig fred.” — Philip Berrigan, Fighting the Lamb’s War: Skirmishes with the American Empire (1996)
”Historiskt har det mest fruktansvärda – krig, folkmord och slaveri – inte varit följden av olydnad utan av lydnad.” — Howard Zinn, Declarations of Independence: Cross-Examining American Ideology
”De största brotten i världen begås inte av människor som bryter mot reglerna, utan av människor som följer dem. Det är de som lyder order som fäller bomber och massakrerar byar.” — Banksy, Wall and Piece
”Besluta dig för att inte längre tjäna, så är du genast fri. Jag begär inte att du ska lägga hand på tyrannen för att störta honom, bara att du inte längre ska stödja honom; då ska du få se honom falla av sin egen tyngd och slås i bitar, som en väldig koloss vars sockel dragits undan.” — Étienne de La Boétie, Discourse on Voluntary Servitude
”Statsmaktens förmåga att använda våld överstiger vida rebellernas. Våldsamt uppror stärker faktiskt ofta förtryckande regimer som trovärdigt kan hävda att rebellernas våld kräver repression. Statsmaktens relativa fördel ligger i våldshandlingar. Folkets relativa fördel ligger däremot i dess förmåga att vägra samarbeta, utan vilket statsmakten knappast kan bestå. Betänk hur förödande skattestrejker, bojkotter, generalstrejker och utbredd vägran att följa lagen är för en statsmakt. Även om dessa metoder är ickevåldsliga borde deras allmänna och orubbliga användning skrämma varje statsmakt. Ickevåld har också andra fördelar. Eftersom det verkar mindre farligt och radikalt än våld vinner det lättare … brett stöd hos allmänheten. Kostnaderna för att delta är lägre, så fler människor deltar sannolikt. Människor som traditionellt inte strider, såsom barn, kvinnor och äldre, kan delta effektivt i ickevåldslig kamp. Den har större chans att omvända motståndare och skapa oenighet inom den härskande klassen. Den leder i regel till betydligt färre dödsfall och materiella förluster än våld. Och eftersom den är mer decentraliserad än våldsamt handlande är det mindre sannolikt att den, om den lyckas, ger upphov till en ännu mer förtryckande stat.” — Bryan Caplan, ”The Literature of Nonviolent Resistance and Civilian-Based Defense”
”Statsmakten försäkrar folket att det hotas av invasion från en annan nation eller av fiender mitt ibland det, och att det enda sättet att undkomma faran är folkets slaviska lydnad mot statsmakten. Detta syns tydligast under revolutioner och diktaturer, men förekommer alltid och överallt där statsmakten finns. Varje statsmakt förklarar sin existens och rättfärdigar sina våldshandlingar med argumentet att läget skulle vara mycket värre om den inte fanns. Sedan den övertygat folket om faran underställer den det sin kontroll och tvingar det därefter att angripa någon annan nation. På så sätt tycks statsmaktens försäkran om faran för angrepp från andra nationer bekräftas i folkets ögon.” — Leo Tolstoj, Christianity and Patriotism (1895)
”När det går så långt att man måste använda våld spelar man systemets spel. Etablissemanget retar upp dig – drar dig i skägget, snärtar dig i ansiktet – för att få dig att slåss. För när de väl har fått dig att bli våldsam vet de hur de ska hantera dig. Det enda de inte vet hur de ska hantera är ickevåld och humor.” — John Lennon
”Vi kan inte och vill inte använda våld, utom för att försvara oss själva och andra mot förtryck.” — Errico Malatesta
”Därför bygger vi nätverk för gemensamt försvar i stället för arméer. Vi bygger tillit i stället för makt. Vi förenar lekfull glädje med trotsigt uppror. Vi visar vår kärlek genom solidaritet och sviker våra kollektiva identiteter och geografiska lojaliteter genom hädiska handlingar av djärv nyfikenhet, strävan och vänskap. Vi bygger levande nätverk, inte slutna kotterier. Och även när vi känner oss ensamma är vi invävda i ett täcke av radikalism. Genom våra handlingar och tankar, vårt stora och lilla motstånd, bygger vi något mycket speciellt. Så även om den smärta och kamp du möter är dödligt verkliga, är också våra band verkliga. Hur de än försöker kan anarkismen aldrig dödas. Därför kan vi fatta mod, även när hoppet blir allt dyrare. Du är inte ensam.” — Stigmergic Parity and Revolt
Direkt aktion
”Människor frågar vad det är för mening med vår lilla insats. De ser inte att vi måste lägga en tegelsten i taget, ta ett steg i taget. En sten som kastas i en damm skapar ringar som sprider sig åt alla håll. Var och en av våra tankar, ord och gärningar är sådan. Ingen har rätt att slå sig ned och känna hopplöshet. Det finns för mycket arbete att göra.” — Dorothy Day ๖
”Tvivla aldrig på att en liten grupp eftertänksamma, engagerade medborgare kan förändra världen; det är faktiskt det enda som någonsin har gjort det.” — Margaret Mead
”Världen förändras av ditt föredöme, inte av dina åsikter.” — Paulo Coelho
”Orättvisa lagar finns; ska vi nöja oss med att lyda dem, eller ska vi försöka ändra dem och lyda dem tills vi har lyckats, eller ska vi genast bryta mot dem? Under en sådan statsmakt som denna anser människor i allmänhet att de bör vänta tills de har övertygat majoriteten om att ändra lagarna. De tror att botemedlet skulle vara värre än det onda om de gjorde motstånd. Men det är statsmaktens eget fel att botemedlet är värre än det onda. Den gör det värre. Varför är den inte mer benägen att förutse och bereda väg för reformer? Varför värnar den inte sin kloka minoritet? Varför skriker den och gör motstånd innan den ens har skadats? Varför uppmuntrar den inte sina medborgare att vara vaksamma, påpeka dess fel och handla bättre än den begär av dem?” — Henry David Thoreau, Civil Disobedience
”Olydnad är, i ögonen på var och en som har läst historia, människans ursprungliga dygd. Det är genom olydnad framstegen har skett, genom olydnad och uppror.” — Oscar Wilde, The Soul of Man under Socialism
”De måste lära sig att deras makt inte ligger i antalet röster de har, att deras makt ligger i deras förmåga att stoppa produktionen.” — Voltairine de Cleyre, Direct Action
”Fackföreningsbyråkratiernas främsta uppgift i den nya ordningen var att undertrycka medlemmarnas vilda strejker, att undertrycka direkt aktion på arbetsplatsen och att begränsa arbetarnas agerande till utlysta strejker enligt NLRB:s regler.” — Kevin Carson
”Agorismen tror på att gradvis dra tillbaka stödet till staten genom det Konkin beskrev som ’lönsam civil olydnad’. Enligt agorismen är det mest genomförbara sättet att uppnå fria marknader att svälta ut staten genom att föra över dessa ansvarsområden till decentraliserade institutioner och därmed beröva den inkomster och existensberättigande.” — ”Agorism”, Encyclopedia, om Konkins strategi
”Jag skriver denna förhandsförklaring om mina skäl att inte betala skatt eftersom ert kontor nyligen informerade mig om att jag skulle fängslas för min ständiga vägran att betala skatt. När jag grips kommer jag att ge er en korrekt redovisning av mina inkomster hittills under 1948. Min övertygelse om statsmaktens orättfärdighet, som främst finns till för att föra krig, har jag under de senaste sex åren framfört i mina skrivelser till er myndighet när jag vägrat betala skatt, och även i artiklar i Catholic Worker.” — Ammon Hennacy
”Om tusen människor lät bli att betala sina skatteräkningar i år vore det inte en våldsam och blodig åtgärd, så som det vore att betala dem och därmed låta staten utöva våld och spilla oskyldigt blod. Detta är faktiskt definitionen av en fredlig revolution, om någon sådan är möjlig. Om skatteindrivaren eller någon annan ämbetsman frågar mig, som en faktiskt har gjort, ’Men vad ska jag göra?’, svarar jag: ’Om du verkligen vill göra något, lämna din tjänst.’ När undersåten har vägrat sin trohet och ämbetsmannen lämnat sin tjänst är revolutionen fullbordad. Men antag att blod ändå skulle flyta. Utgjuts det inte ett slags blod när samvetet såras? Genom detta sår rinner människans verkliga mänsklighet och odödlighet ut, och hon förblöder till en evig död. Jag ser det blodet flyta nu.” — Henry David Thoreau, Civil Disobedience
”Om det är otillgängligt för fattiga är det varken radikalt eller revolutionärt.” — Anonym
”Kan du föreställa dig slavar på en plantage som sitter och röstar om herrar och lägger sin energi på valkampanjer och kandidater när de kunde vara på väg till den ’underjordiska järnvägen’? De skulle väl välja det motekonomiska alternativet; doktor Rothbard skulle väl uppmana dem att göra det och inte låta sig förledas att stanna kvar på plantagen tills de abolitionistiska slavägarnas parti blir valt.” — SEK III
”Låt dig aldrig luras att tro att de rika kommer att låta dig rösta bort deras rikedom.” — Lucy Parsons
”Ingen stor idé kan någonsin rymmas inom lagen när den först uppstår. Hur skulle den kunna det? Lagen står stilla. Lagen är fast. Lagen är ett vagnshjul som binder oss alla utan hänsyn till förhållanden, plats eller tid.” — Emma Goldman, 1917
”Den största förändring vi behöver göra är att gå från konsumtion till produktion, om än i liten skala, i våra egna trädgårdar. Om bara tio procent av oss gör detta finns det tillräckligt åt alla. Därför blir revolutionärer utan trädgårdar, som är beroende av just det system de angriper och som producerar ord och kulor i stället för mat och husrum, så verkningslösa.” — Bill Mollison
Möjligheternas fönster
”Du förändrar aldrig något genom att bekämpa den rådande verkligheten. Vill du förändra något, bygg en ny modell som gör den befintliga modellen föråldrad.” — Buckminster Fuller ๖
”Staten är inte något som kan förstöras genom en revolution, utan ett tillstånd, ett visst förhållande mellan människor, ett sätt för människor att bete sig. Vi förstör den genom att ingå andra relationer, genom att bete oss annorlunda.” — Gustav Landauer, citerad av Colin Ward i The State and Society
”Vi lever i kapitalismen, och dess makt verkar omöjlig att undkomma – men det gjorde också kungarnas gudomliga rätt.” — Ursula K. Le Guin, tacktal vid National Book Awards (2014)
”Att upplösa, sänka ned och få det politiska systemet eller styrelsesystemet att försvinna in i det ekonomiska systemet genom att en efter en minska, förenkla, decentralisera och avskaffa alla hjulen i detta väldiga maskineri som kallas Statsmakten eller Staten.” — Pierre-Joseph Proudhon, General Idea of the Revolution in the Nineteenth Century
”Mänskligheten kommer att behöva göra en stor omställning till ett samarbetsinriktat, decentraliserat och flexibelt produktionssätt för att trygga sin fortsatta existens på den här planeten.” — Eric Fleischmann
”Dubbelmakt är idén att embryot till en ny värld måste skapas medan vi kämpar mot den nuvarande: ’att bygga det nya inom det gamlas skal’. Det innebär att främja arbetarklassens självförvaltande organ, där vi kan utöva vårt självbestämmande och begränsa chefers och statsmaktens makt tills vi kan konfrontera och avskaffa båda. En dubbelmaktsstrategi utmanar maktinstitutioner direkt och föregriper samtidigt på något sätt de nya institutioner vi föreställer oss. Därmed motsätter den sig inte bara staten utan förbereder också för de svåra konfrontationer och frågor som kommer att uppstå i en revolutionär situation.” — Beyond Resistance
Författare som James Livingston och Michel Bauwens har uttryckligen använt tidigare övergångar som modeller för övergången från hierarki till nätverk. Även om vår politiska kultur, såväl till höger som till vänster, föreställer sig en postkapitalistisk övergång genom de franska och ryska revolutionernas prisma – plötslig, upprorisk och till stor del liktydig med övertagandet av staten – finns det ingen anledning att anta att den kommer att se ut så. Den skulle lika gärna kunna vara en flera decennier lång, relativt gradvis process som Västromerska rikets och feodalismens förfall.
[…]
Det omkring 500 år gamla kapitalistiska systemet är, liksom tidigare historiska system, ingen monolitisk enhet, utan en samling samhällsformationer i ömsesidigt samspel – några på uppgång, andra på tillbakagång. Därav följer att kapitalismens undanträngande inte behöver innebära ett dramatiskt brott genom en monolitisk enhet av progressiva krafter. Som Eugene Holland hävdar:
kravet på ett så radikalt systembrott är nödvändigt bara om man från början uppfattar ett samhälle eller produktionssätt som ett totalt system. […] Att förstå dessa inslag som dominerande, kvarvarande och framväxande förbättrar de utopiska utsikterna avsevärt, eftersom det antagligen skulle finnas positiva inslag att bejaka (de ”framväxande”) vid sidan av de negativa att kritisera och förkasta (förmodligen alla de ”dominerande”). […]
I slutänden avgörs situationen när den gamla ordningens krafter försöker – och misslyckas med – att hejda övergången.
[…] vår nuvarande situation är gynnsam […] därför att mängdens konstituerande makt har mognat så långt att den, genom sina nätverk för kommunikation och samarbete och genom sin produktion av det gemensamma, börjar kunna bära upp ett alternativt demokratiskt samhälle på egen hand. Det är här frågan om tidpunkten blir avgörande. När kommer brytningens ögonblick? […]
Revolutionär politik måste i mängdernas rörelse och genom anhopningen av gemensamma och samarbetspräglade beslut gripa brytningens ögonblick […] som kan skapa en ny värld.
Men hur plötslig och dramatisk den slutliga brytningen än kan verka är den bara kulmen på en lång, redan pågående process av ”att bygga det nya samhällets struktur inom det gamlas skal”.
[…]
John Holloway hävdar på liknande sätt att den postkapitalistiska övergången blir en ”process i mellanrummen”, liksom övergången från feodalism till kapitalism.
[…]
Gemenskapsbaserad produktion mellan jämlikar, som alternativ till både det kapitalistiska företaget och staten, möjliggör
direkt social produktion av bruksvärde, genom nya levnadssätt som till stor del ligger utanför kapitalets kontroll och med produktionsmedel som har socialiserats i mycket betydande grad. Dessa nya processer är postkapitalistiska snarare än kapitalistiska, i den meningen att de inte längre behöver någon särskild roll för kapitalet för att fortleva.
— Kevin Carson, The Desktop Regulatory State, ”The Transition from Hierarchies to Networks”
”Om det visar sig omöjligt att på laglig väg tvinga den härskande makten att ändra sitt sätt att styra oss, och om de som förkastar denna makt av olika skäl inte kan eller vill störta den med våld, då är skapandet av ett oberoende eller alternativt eller parallellt [samhälle] den enda värdiga lösningen.” — Ivan Jirous, Parallel Polis: An Inquiry, citerad av Academy of Ideas
”Ekonomiska motinstitutioner verkar tyvärr inom ramen för en större företagskapitalistisk ekonomi. De konkurrerar på marknader där de dominerande företagens institutionskultur är toppstyrd och hierarkisk och riskerar starkt att själva ta till sig denna kultur. Därför finns det en ideell och kooperativ sektor vars ledning inte går att skilja från de kapitalistiska motsvarigheterna: prestigelöner, uppblåsta mellanchefsled, byråkratisk irrationalitet och slavisk följsamhet till den senaste dogmen inom motivation och management. Problemet förvärras av ett kapitalistiskt finanssystem som ger positiv förstärkning (i form av krediter) åt företag som följer en ortodox organisationsmodell (även när organisering underifrån är mycket effektivare).” — Kevin Carson, Building the Structure of the New Society Within the Shell of the Old
”Horisontell, nätverksbaserad kommunikationsteknik möjliggör förändringar i det allmänna medvetandet i en hastighet utan motstycke. Doug McAdam myntade uttrycket ’kognitiv befrielse’ för ’en process där människor plötsligt och kollektivt bestämmer sig för att de inte längre är rädda, att deras tidigare rädsla eller likgiltighet byggde på lögner och att det inte finns någon återvändo till gamla tankesätt’. När en kritisk massa av allmänheten bestämmer sig för att förändring är oundviklig är den det. Och med nätverksbaserad kommunikationsteknik kan denna kritiska massa samlas plötsligt och oväntat.” — Kevin Carson, The Desktop Regulatory State: ”The Question of Repression”
”Det är en tragisk ironi att de dödligaste massmorden i människans historia har motiverats av önskan att skapa ett radikalt annorlunda och bättre samhälle. Försöket att konstruera Utopia har använts för att rättfärdiga några av världens mest fruktansvärda brott.” — Benjamin A. Valentino
”Den mest radikala revolutionären blir konservativ dagen efter revolutionen.” — Hannah Arendt
”Alla moderna revolutioner har slutat med att statens makt har stärkts. År 1789 ger Napoleon; 1848 Napoleon III; 1917 Stalin; de italienska oroligheterna på tjugotalet Mussolini; Weimarrepubliken Hitler. Särskilt efter att första världskriget hade undanröjt resterna av den gudomliga rätten föresatte sig dessa revolutioner fortfarande, med allt större djärvhet, att bygga mänsklighetens och den verkliga frihetens stad. Statens växande allmakt sanktionerade denna strävan varje gång. Det vore fel att säga att detta måste hända. Men det går att undersöka hur det hände; kanske följer en lärdom. Bortsett från några förklaringar som inte är ämnet för denna essä kan den moderna statens egendomliga och skrämmande tillväxt betraktas som den logiska följden av överdrivna tekniska och filosofiska ambitioner, främmande för upprorets sanna anda men som ändå gav upphov till vår tids revolutionära anda. Marx profetiska dröm och Hegels eller Nietzsches överinspirerade förutsägelser slutade med att, sedan Guds stad jämnats med marken, frambesvärja en rationell eller irrationell stat som dock i båda fallen vilade på terror.” — Albert Camus, The Rebel
”… det är omöjligt att genomföra en sådan revolution med hjälp av diktatur och statsmakt. Utan en omfattande återuppbyggnad underifrån – genomförd av arbetarna och bönderna själva – är den sociala revolutionen dömd att misslyckas … [V]i måste hoppas att … allvarliga ansträngningar görs för att inom arbetarklassen – bönder, arbetare och intellektuella – forma människorna för en framtida revolution som inte lyder order uppifrån utan själva kan utarbeta de fria formerna för hela det nya ekonomiska livet.” — Pjotr Kropotkin
XMR: 87hvyvHLQWx3zix8xcbJ7AdqkFHx4UpyZirfgXHGKBJSQ5qNeWuXaNBM1TtRp9AUyL9KyYNrtmTww9HHgC4GF4R5VFVZi4N”Jorden är beströdd med ruinerna av imperier som trodde att de var eviga.” — Camille Paglia